Jobbigt som fan med samtalet igår, jag gick in i ångest direkt, hjärtklappning, het i hela huvudet, och blev nästan rädd över all den ilska jag har i mej.
Så mycket ilska är det. Ilskan kanske stammar ur rädslan, vad vet jag, men det är ilska som dominerar, som jag kämpar så hårt för att hålla ifrån mej.
Min prattant är söt, hon såg mej i övergången mellan vrak på gränsen till uppgiven och nykär lycklig, och hon blev alldeles lycklig över att vi gift oss, och hon återkom gång på gång till skillnaden mellan mej som hon först såg mej - uppgiven, utmattad, förtvivlad - till mej nu, med ett liv. Jo, jag har ett liv, ett liv som är mitt och där jag själv faktiskt har en plats, och så var det inte när vi först träffades, hon och jag.
Vi pratade i alla fall gränser. Jag berättade om att jag inte längre "tar hänsyn" in so far att jag faktiskt talar om för dottern hur jag tänker och känner om de val hon gör, och fick lite bekräftelse... "Du har kommit en bra bit på väg", sa hon, och upplyste mej om att jag, för min egen överlevnads skull, faktiskt måste försöka hålla mina gränser.
Givetevis har hon rätt, och jag, jag gör "det rätta" på så vis att min mun säger och mina handlingar visar - men vad jag känner är förstås det motsatta. Jag mår så jävla dåligt över att hålla henne på armlängds avstånd, mår så jävla dåligt över att jag stänger av och inte tillåter mina känslor att styra, för mina känslor säger att det är mitt barn, och att hon inte har någon annan.
Så är det ju, sorgligt nog. Det är bara jag som står kvar, bara jag som alltid funnits och alltid kommer att finnas för henne, vad hon än gör och säger. Och det blir en helt otrolig motsägelse där. Jag säger och gör "det rätta", är rak och tydlig och upplyser om allt hon inte vill höra, och hela tiden skriker de där känslorna att det är felfelfel, jag ska ju skydda henne, rädda henne, göra allt för att hon inte ska må dåligt...
Nog om detta.
Har i nån vecka nu haft ordentliga problem med magen, mår illa när jag äter, är vidrigt lös i magen, och igår var det värre än vanligt. Kallsvettades, trodde jag skulle kräkas, sprang på toa, och undrade hur i hela fridens namn jag ska kunna jobba, Stress, någon? Nerver? Ångest?
Så kom då sms:et. Dottern har slut på pengar, och vill låna. "Jag hatar att göra detta, men jag mår så dåligt, vet inte hur jag ska lösa det, har betalat alla räkningar och skulder och har inga pengar kvar..."
Kämpar också nu med gråt och illamående och ångest, för jag vet att jag måste stå kvar också här, vet att jag måste hålla de där jävla gränserna och tänka att om också jag framstår som om jag bara snackar, bara säger saker som jag inte står för, vad ska hon då ha kvar?
Jag vet en sak: om jag mot bättre vetande ännu en gång lånar henne pengar och hon använder dem till att festa (brukar vara så...) så flippar jag.
Jag sa åt henne att jag inte längre tar konsekvenserna av hennes val, och då ska jag inte heller göra det. Hon har valt att lämna behandlingshemmet och leva ett "normalt" liv med räkningar och matinköp, och får stå för det. Hon har inte sett till att få en god man till hjälp. Hon har låtit sin kille flytta in, och då ska de finnas för varandra, hjälpa och stötta också ekonomiskt, där ska inte mamma gå in och "ordna upp" nånting. Hon har valt att ännu en gång - trots att det blev rena rama eländet förra gången - skaffa katt, och då jag frågade om hon tänkt igenom kostnader för mat, sand, veterinär, sa hon till mej att ja, det har hon, och det är inga problem.
Jag vet att jag inte ska ge henne några pengar, men det gör mej till ett känslomässigt vrak. Hur kan jag låta mitt barn vara utan pengar???
Jag försöker se tillbaka på mitt eget tidiga vuxenliv, och ta mej själv som exempel, och det gör mej i viss mån lite starkare i detta. I hennes ålder hade jag barn, jag pluggade, jobbade svart i gatukök, och fick ihop det. Det var stenhård prioritering som gällde, och jag vet, jag vet, att det går. Jag vet också att jag inte kan projicera mej själv och mitt på henne, men jag kan inte försätta mej själv i en situation där jag inte själv har pengar för att hon inte är beredd att se till att hon har den hjälp hon behöver för att klara vardagen.
Eller?
Hon gör sina val. Hon får ta konsekvenserna. Jag kan inte vara hennes fallskärm. Råd och stöd - visst. Men hon väljer, och får stå för det.
Vet inte om jag orkar detta, särskilt inte som hon inte ringer, bara messar. Känner att jag skulle vilja ha ett riktigt ordentligt bråk, få ur både mej och henne alla känslor och tankar som finns runt detta, men vet inte hur jag ska få henne att ta sej förbi sin jävla konflikträdsla och stå upp för sina val, förklara både dem och de förväntningar hon har på mej.
Fan också.
2 kommentarer:
Du har verkligen kommit långt, du är dit jag strävar att nå. Men jag förstår det här, att det fortfarande gör ont att sätta de där gränserna, de är mot alla de instinkter man har som förälder, att man vill skydda sitt barn från det som är jobbigt och svårt. Men jag vet att motsatsen, att vara gränslös också gör ont, i min gränslöshet gör jag våld på mig själv hela tiden.
Så jag jobbar på att sätta gränser. Om inte annat för sonens skull, för att han ska lära sig (den smärtsamma vägen) att ta ansvar för sina handlingar och att allt jag gör får konsekvenser på ett eller annat sätt.
Men wow! Jag är imponerad av att du står kvar i all den här smärtan. Det är stort och det är bra, både för dottern och för dig. Kram!
Det gör så ont att jag ofta tänker att det inte kan vara värt det, att det vore bättre att ge upp - men så inser jag hur otroligt egoistisk den tanken är...
För visst är det så att det i så fall är min egen bekvämlighet jag tänker på? Att det vore lättare för m e j att inte stå kvar, lättare att säga till mej själv att jag ju skyddar henne, bara gör det mammor s k a göra, "tar hand om" mitt barn?
Och det är ju lögn, alltihop. Att inte göra allt för att barnet ska växa upp till en ansvarstagande, självständig människa är ju på sätt och vis det ultimata sveket...
Men det är väl som det är med det, att hitta ursäkter för sej själv är det man är bäst på!
Varje dag är en kamp för mej, en kamp mot mej själv, och ibland är jag tvungen att skriva ner alla motiveringar till varför jag inte ska göra det jag inbillar mej att jag känner är "det rätta" för mammor. Att släppa tag, inse att den där lilla, lilla bebisen är en vuxen ung kvinna - nej, hur kan tiden bara ha försvunnit så snabbt???
Jag tror att det man tror är smärtsamt för barnen är tio så smärtsamt för en själv, just för att man alltid har kvar den där lilla delen som minns den allra första tyngden av den lilla ungen på bröstet, doften av nyfödd i näsan.
Mitt värsta var när jag kom till slutsatsen att det faktiskt är bättre att hon aldrig pratar med mej igen, aldrig vill se mej mer - bara hon får ett bra liv... Då insåg jag, på riktigt, hur ont det kan göra att vara förälder, och vilket ansvar det faktiskt är. För så är det, och så måste det vara: det viktigaste är att hon får ett bra liv, oavsett kostnaden för mej. Får ont i magen av att skriva det, t o m, men sant är det hursomhelst, och det är vad jag måste minnas, varenda dag.
Skicka en kommentar