Inte mycket sömn. Ångest.
I helgen har jag inte kunnat röra mycket på mej, det gör helt enkelt för ont, och därför tror jag att jag drog ner min dotters missnöje över mej.
Hon fick nämligen komma hit och hämta sina mediciner. Som jag hämtade åt henne när hon var på fylleresa.
Då konstaterade vi att ett socmöte krockar lite med läkarsamtalet, men att det går att lösa om jag hämtar henne och kör henne till sjukhuset. Och om hon vill kan jag hänga med på mötet - då kanske jag kan stötta med vad som sagts, det glömmer hon nämligen direkt...
Försökte ringa igår. Många gånger. Hem och till mobilen. Sms:ade.
Inget svar.
Så nu har jag fetångest, eftersom liknande upplevelser slutat på samma sätt: nåt har hänt, och endera har jag fått samtal från akuten eller psykavdelning.
Båda telefonerna bredvid sängen hela natten. Regelbundna kontroller för att se om de funkar, om det finns batterier, om det kommit nåt meddelande som jag inte hört signalen för.
Helt sjukt. Jag är inte riktigt klok. Inte klok alls, om man tänker efter.
Jag är bara, bara totalt knäpp, och därtill hjälplös och frustrerad.
Helvete också.
2 kommentarer:
Okej.. Du kanske är allt, du "rapar upp"... Men du är i gott sällskap.. Mammor trode jag de hette!??!
Pok
Mallalikasammabralla
Jo, mammor, dom är knäppa, dom!
Mer eller mindre. Jag är mer!
Skicka en kommentar