Nu är det såhär:
två läkare, en gyn och en psyk, har upplyst dottern om att hon bör göra abort.
Eftersom risken för att fostret är skadat är så hög, och eftersom hon själv är i riskzonen pga sina psykiska och fysiska problem.
Så nästa vecka blir det av. Jag ska med. Hon vill det, och läkarna rekommenderar det.
Så jag får orka.
Just nu tror jag att den känsla som dominerar är lättnad, en sjuk, sjuk känsla som är blandad med otroligt mycket annat.
Vad jag är tacksam för: att jag inte var den som fick säga till henne att abort är den enda vettiga lösningen där det egentligen bara finns onda, dåliga, hemska lösningar.
Det är för jävligt.
2 kommentarer:
Ja vad finns att säga?
Din lilla, lilla tossa..
Pok
Mallastyrkekramarerbådabralla
Ja, vad ska man säga...
Allt snurrar, det kan man säga. Och jag är skiträdd, faktiskt - vad kommer hormonerna att ställa till med?
Jag menar, hon är ju obalanserad som det är...
Nu ska jag försöka hålla ihop inte bara mej själv, utan också henne och resten av familjen, och sen är det juligen...
Skicka en kommentar