måndag 8 december 2008

Näpp, inget misstag...

...tror jag.

Hon svarade. Hade somnat, sa hon.

Hon ville inte att jag skulle vara med, men när jag hämtade för att köra vidare till sjukhus sa hon:
"Mamma, du skulle ha varit med, inte visste jag att det var ett sånt seriöst möte."

Hon mindes inte mycket. Hon kan inte minnas så bra, och inte strukturera alls, så är det nu bara.
Snart kanske soc inser det också - det verkar vara så att det börjar ramla ner lite poletter här och där nu.

Det sorgliga är att det beror på att hon nu har ett konkret fysiskt fel.

Jag menar, det är inte sorgligt för oss, men hur går det för alla dom som har psykiska funktionshinder???
De är nämligen lika funktionshindrande som rent fysiska grejor, ibland tillochmed mer så. Jag vet.
Jag har mina fysiska hinder, men det som är allra svårast att bemästra är faktiskt ångestattackerna och de dagar jag får när jag blir mer eller mindre socialfobisk - typ idag. Det var ett helvete att ta sej till bilen, för tänk om nån skulle komma?

Men jag vet varför. Jag vet precis varför, faktiskt. Det beror på min chef.

I fredags försökte jag förklara för honom hur han i budgetdiskussionerna skulle "använda" mej, nämligen genom att upplysa om att de faktiskt inte får räkna mej som full arbetskraft. Ja, jag är 75 % anställd. Men: arbetsförmedlingen betalar en hög procent i lönebidrag, min anställning (en helt vanlig anställning, såsom det är i de här fallen...) är anpassad, alltså kan de inte säga att jag finns på 75 %.
Det var svårt. Att få honom att förstå. Och mitt i alltihop visar han hur inihelvete korkad han måste vara genom att säga:
"Du ska vara tacksam för att tidningen vill ha dej anställd."

Pang bom rakt i mattan for jag. Utan att passera "Gå".

Fy för fan, som den tog. Jag kämpar varje dag för att orka jobba, eftersom jobbet inte bara är förbannat kul utan också för att det får mej att känna mej ... Normal? Jo, normal. Eftersom jag producerar i samma nivå som dom som är "friska". Men nu, nu vet jag inte om jag orkar kämpa. Inte med en chef som har den inställningen till mej.

Det blev bekräftelse på mina mörkaste tankar, tankarna som säger att jag inte duger, inte är bra nog, att mina fysiska problem inte bara gjort livet svårare utan också har gjort mej till en lägre stående människa i världens ögon.

Min chef och regeringen. Tack för den passningen...

5 kommentarer:

Majsanochmalla sa...

Raringen... Det är din chef som använder sig av tricket "anfall är bästa försvar".. Oj vilken riktig heman han är... NOT!

Nu blev mitt sinne svart.. Men! Det vet han inget om gubbfan! Men tror det blir lite voodo här i kväll.. Är man en witch.. så är man!

Pok

Mallakramarombralla

Mummel sa...

Nog vet jag precis vilken av härskarteknikerna han använde sej av - men det hjälper föga, den funkade ju!

Fast det vet ju inte han, förstås. Han, den där som inte klarar av att ha ögonkontakt med den han pratar med, ens...

Ska aldrig böja nacke för den typen, men ojojo, vad ont det gör...

Det är ju fan att sånt man själv inte råder över, som diverse fel i och runt ryggmärgen, ska kunna användas emot en på ett så otroligt kränkande sätt!?!

Majsanochmalla sa...

Nix.. Det hjälper inte i stunden.. Jag vet! Men det kan ha en effekt i det långa.. Man får teflon mot den typen av idioter. De kan inte nå en!

Pok

Mallaharså´naisläktenbralla

Majsanochmalla sa...

Annat fokus..

Lillstrumpa din... Näee.. Inget kommer att bli enklare för er. "osynliga handikapp" finns inte, enligt den välkända strutsmodellen.

Jag har ingen tröst, inga genvägar.. Jag är mitt i skiten själv. Och ibland bryter jag ihop.. Skakar av gråt. Sen reser jag mig... Förunderligt!?! Å går vidare.. I min och LT´s egna lilla glasbubbla! Vem kan hjäla? Ingen! Bara jag kan stå där brevid min lilla.. Det viker jag inte en tum ifrån!

Pok

Mallajustnuslitenbralla

Mummel sa...

Nog vet jag hur det är i glasbubblan - och det läskiga är att det är en sån evinnerlig tröst att det finns fler...

Jag unnar ingen detta, men är glad att inte vara så ensam som jag känner mej, om du missförstår mej rätt, Mallabrallalilla...

Och där står vi - kvar, av nån orsak. Men det blir svårare och svårare ju äldre de blir, ska du veta, främst för att man ju måste försöka få dem att bli så självständiga som nånsin är möjligt.

Varje "nej" jag säger är en kniv i mitt eget hjärta, jag lider så mycket mer än hon gör i de lägena, och ändå...

Så måste man. Stå kvar, men ett par steg längre bak. Låta henne lära av misstag.

Fy fan.

<