Mummel om dofter

Skördar, binder, torkar, hackar, fryser in, och njuter av de dofter som sprider sej i huset, sätter sej på händerna.
Salvian, som torkas och hängs upp i matkällaren.
Dillen, som jag fryser in i knippen.
Persiljan, som finhackas och fryses i islådorna till lagoma små tärningar att slänga i maten.

Timjan får växa till sej ett år till, liksom oreganon, men det är en ren njutning att rensa örtagården, att låta handen smeka småplantorna och känna doften sprida sej.
Lavendelplantorna är också de späda, också de ger ifrån sej ljuvlig doft när man rör vid dem, och jag blir lugn.

Det finns liv, det finns hopp, det finns saker man kan göra för att må lite bättre även när det verkar hopplöst. Bara låta sinnena öppna sej, och inte stanna i bubblan av fasa och hjälplöshet. Öppna för liv och kärlek och hopp.

Mummel om psykvård...

Stackars patienter. Stackars personal. Stackars anhöriga som ser eländet och inte kan göra nånting.

Jag pratar med förtvivlad personal som säger att de gör allt de kan, och att de inte har några problem att förstå att de intagna har det jobbigt, för de själva klarar knappt av situationen.
Jag försöker "prata ner" dottern, som börjat prata om att skriva ut sej eftersom hennes ångest inte blir bättre, tvärtom, eftersom det inte är en lugn stund, inte en enda, knappt på nätterna heller. Därtill är hennes xanor nu utsatt, så hon är mitt i att handskas med biverkningar av en ny medicin som förhoppningsvis ska hjälpa henne utan att göra henne benzoberoende, så det behövs inte mycket.

Hon berättar, och jag känner hur hjärtat slår fortare och fortare, hur det kryper i skinnet på mej, hur hjälplösheten och frustrationen nästan tar över. För hur ska hon kunna börja må bättre i detta kaos?
Manisk man som pratskriker hela dagarna, hela tiden. Rumskamrat som då och då flippar och börjar skrika att hon ska döda allihopa, alla som är där ska dö.
Jag tror att den maniska mannen faktiskt kommer att flyttas från avdelningen, främst för att han faktiskt triggar alla andra, triggar en hel massa skit som drabbar alla - för så funkar det ju.

Hon såg för jävlig ut igår, dottern. Blek, mager, med ögon lika tomma som de traumatiserade ungdomar från Norge vi sett på tv. Ändå hänger hon i, pratar, försöker se sej själv och sin situation lite utifrån i stället för att stanna inuti sej själv. Hon ville ha dit sitt DBT-material, och där får jag ett litet, litet hopp, för hon geggar inte in sej i sitt förflutna, hon går inte in i självömkan, hon försöker se framåt.

Vad jag gör vet jag inte riktigt, förutom att jag faktiskt sov i natt, ganska mycket i alla fall. La mej redan vid 20.30, sov ett par timmar, var uppe och snurrade till halv två, kanske, och sen lyckades jag somna igen, och sov till halv åtta, kanske. Första natten på en vecka med mer än tre, fyra timmars sömn. Bra det, för min älskade make, som har ett litet elände nu, skulle skicka mej till doktorn i dag om jag inte kunde sova, sa han...

Jag ser fram emot vår semester med väldigt, väldigt kluvna känslor. Jag vet att dottern inte kommer att tillåtas att skriva ut sej, om hon försöker får hon högst troligt ett vårdintyg på sej, och det vet hon också. Ändå känns det väldigt skakigt i mej när jag tänker på att resa bort, att inte kunna kasta mej till hennes räddning, även om jag vet hur jävla korkat det är att tänka så...
Jag vill ha en underbar vecka med mina grabbar. Vill kunna slappna av och njuta av livet, trots allt. Vill kunna låta bli att straffa mej själv för att jag har positiva känslor när mitt barn mår så dåligt.

Så vill jag ha det. Så ska jag också försöka att få det. Hårt arbete kanske kan ge en liten aning om det, åtminstone?

Mummel om perspektiv

Jag är en lycklig människa, en rik människa, en människa som har det mest fantastiska i världen: mina barn.

En dag som denna, efter ett dygn vid tv:n, i tårar och chock och ilska, kan man inte känna något annat.
Hur det än är, hur svårt det än är, hur ont det än gör, går det inte att se förbi det faktum att mina barn lever.

Jag tänker på dottern, på hennes politiska engagemang, på de SSU-läger hon deltagit i - och blir alldeles förtvivlad.
Mycket tid har jag tillbringat i samtal (och en del dispyter...) med dessa ungdomar som brinner för det de tror på, som brinner för alla sina medmänniskor, för fred och frihet och förståelse, för allt som "demokrati" innebär, och jag ser alla dessa norska ungdomar i mitt inre, med kända ansikten lagda ovanpå.

Det går inte att förstå hur en människa kan bli så skruvad att han/hon anser sej ha rätten att ta liv. Det finns ingen möjlighet att förstå hur en människa kan få för sej att ge sej på unga människor, barn. Kanske är det så att just den biten, att denna sjuka, sjuka människa planerade så oerhört väl, satte upp ungdomslägret som mål och som dödade utan tvekan, dödade barn, som skakar mej allra mest.


Min son, som arbetar på en av de Stora Tidningarna, har i natt sett sådant ingen människa borde se, och jag gråter för honom också. Vi pratade mycket, både under natten och i dag, och jag är rädd för att han inte lyssnar till sitt inre, inte ser till att få den krishjälp han nog kommer att behöva, eftersom han dels är ung, dels är man...
De maskade bilder som trycks är inte de värsta. Det finns, till min stora sorg och fasa, mycket, mycket värre. Som tur är finns kloka människor på tv och tidningarna, som tur är trycks inte de där bilderna som finns, och jag ber till alla högre makter att de inte hittar ut på nätet heller.

Inte för att jag vill fly från verkligheten. Inte för att jag inte anser att det är viktigt att människor förstår vad hat kan orsaka.
Det är för att anhöriga inte ska behöva se. Jo, jag vet nog vad de ser i sina huvuden, men att veta att deras ungdomars lidande faktiskt finns dokumenterat måste kunna knäcka.

Vi befinner oss nog alla i chock. Jag har inte kunnat slita mej från nyhetsuppdateringar, och jag kommer aldrig att glömma känslan då den där helt ofattbara siffran kom, när det stod klart att det var fråga om en massaker som det inte finns motsvarighet till i modern tid, i fredstid.

Jag messade dottern, och talade om för henne hur oerhört värdefull hon är. Jag såg in i mej själv, och insåg att min smärta och mitt lidande också omfattar alla de anhöriga som nu inte ens kan få besked om var deras ungdomar finns, vad som hänt med dem, om de skjutits eller drunknat. Jag vet vart mina barn är. De lever.

Det finns sidor på nätet där denne man spytt sitt hat. Det finns människor som anser att han gjort något bra. Det gör mej alldeles förtvivlad, och jag försöker finna tröst i Jens Stoltenbergs ord, i Eskil Pedersens ord: det finns bara ett sätt att möta hatet, och det är med mer demokrati. Hatarna får bara inte tysta oss som tror på människans godhet, på jämlikhet i alla betydelser, på att vi inte får låta rädsla och hot tysta oss.

Jag tänker inte byta avatar på facebook, eller skylta med sorg som inte är min, men jag tänker aldrig låta mej tystas, aldrig låta hatarna skrämma mej att inte sätta min byline under artiklar, aldrig.
Jag sörjer med de familjer som drabbats av det otänkbara, och jag sörjer att det faktiskt finns många människor som låter hat styra sina liv. Jag kommer aldrig att förstå, och aldrig att acceptera.
Jag hoppas att detta fruktansvärda innebär att människor inser vad det kan innebära att liera sej med hatarna, och att all extremism och fundamentalism är vansinne, oavsett politisk färg eller religiös övertygelse.

I dag tänker jag på kärlek, på solidaritet, på lojalitet och omtanke om medmänniskor. I dag ser jag mej själv som oerhört lyckligt lottad. I dag sörjer jag med de familjer som fått sina liv sönderslagna, och med Norge som fått uppleva vad hat och inskränkthet kan göra mot människor.

Mummel om knäppisar

Jag tror att detta är det värsta jag sett när det gäller intagna, och det vill inte säga lite.
Dottern ringer:
"Mami, jag blir tokig på riktigt, det är inte en lugn stund, oväsen hela tiden, jag orkar inte med det här, det är rena dårhuset här!"
Säger förstås att det ju faktiskt är ett dårhus - dagens upplaga av dårhus - och att jag förstår vad hon menar, för jag var faktiskt där och såg hur det ser ut.
"Jag pratade med personalen om det, att jag inte står ut", säger hon, "men de säger bara att jag får stå ut vid måltiderna och annars vara på mitt rum, hur kan de säga så?", och vad svarar man på det? Att det är så det är?

Gökboet. Så känns det. Jag blir inte ofta rädd på slutna avdelningar längre, men igår var ett sådant tillfälle. Jag föreslog att hon skulle plugga in sina lurar och lyssna på musik, och då sa hon att hon ju ändå såg dem, och när jag föreslog en sovmask sa hon att då ser hon ju inte om någon kommer för att hoppa på henne, och jag tänker att ja, jag förstår henne, jag förstår vad hon menar efter vad jag själv såg.

Lurarna, ja. Dem får hon ha, men bara ute i korridoren. Hon är förbannad på att hon inte får ha dem och sin laddare, men då föreläste jag en smula om handlingar och konsekvenser - hon har skadat sej under den tid hon var inlagd i Stora staden.
När jag kom dit med hennes grejor gick jag sönder. Hennes vackra lilla ansikte, sönderrispat.
Det är första gången hon gett sej på sitt ansikte, vad jag vet. Men vad vet jag? Jag vet att hon inte har ärr i ansiktet, inte som på armar, ben, bröst, mage...

Hur kan jag stå ut med att skriva detta? Hur kan jag reagera på hennes rumskompis som jag gör, med ett "hon har värre ärr än dottern", bara konstaterande, inte mer?

Kanske är jag lite galen själv nu. Kanske är jag en av knäppisarna.

Jag föreslog att hon skulle låtsas att hon var journalist under cover, försöka ta ett steg tillbaka och observera människor och beteenden för att kunna distansera sej från allt det jobbiga, från alla som går henne på nerverna och ger henne än mer ångest, och då sa hon att då kan ju någon tro att jag är schizofren, och jag svarar: "Men vad gör det, då?"

Så är det nu. Den becksvarta humorn får regera, annars delar vi nog rum snart däruppe, hon och jag. Bland de andra knäppisarna.

Reagerar som jag alltid gör, med att bli mer eller mindre rasande över att alla, oavsett diagnos, tvingas ihop på samma avdelning. För de har ju alla "psykiatrisk problematik". Som benbrott och hjärtinfarkt, det är väl "fysisk problematik", och borde m a o behandlas på samma sätt???

Att se dessa människor, mitt i sitt värsta lidande, tvingas ihop på ett sätt som inte ger någon av dem möjlighet att få den hjälp de behöver är fruktansvärt. Tillochmed jag vet ju att man behöver lugn och ro om man har ångestproblematik - och då är alltså alternativet att stanna på rummet under vårdtiden.

Den är, enligt läkaren, tre till fyra veckor, och det grät hon över. Jag sa att det är som det är, något vi har att förhålla oss till nu, och jag förstår hennes förtvivlan över att behöva vistas så länge på avdelningen. Samtidigt är det, för mej, en oerhörd lättnad. Inte en komplett sådan, förstås, jag såg henne och vet att hon kan skada sej om hon vill, men jag vet ju också att det finns personal där, det finns mediciner som delas ut ett piller i taget, och jag kan tillåta mej att inte vara ansvarig under en tid.
Stannar hon? Jag är tveksam. Det är ju faktiskt så att hon vilken sekund som helst kan bestämma sej för att hon inte vill vara där, hon kan skriva ut sej - och det ska mycket till innan det sätts ett vårdintyg.
Det vet jag, för jag har varit med förr. Liksom hon. Och kanske är det just det som kan få henne att stå ut. Hon har erfarenheter och kunskaper som gör att hon är medveten på ett helt annat sätt än för bara något år sedan, och jag måste tro att det gör att hon inte drar därifrån i affekt.

Sover gör jag inte, och jag börjar oroa mej väldigt för mej. Jag försöker dra energi ur min trädgård, plocka mina örter och kryddor och använda dem i köket, men det är svårt. Mat smakar damm, och färgerna är bleka. Jag kan känna dofter, men också de är fadda och urlakade.
Det är nära nu.

Mummel om insomnia och ångest

Jag tittar på mordprogram på tv och tänker att jag nog borde göra som igår, dra igång föda-barn-program via play-nånting i datorn, för även om mord och elände passar humöret bättre kanske mirakel vara nyttigare?
Men: jag gråter så förtvivlat, och minns tyngden av min nyfödda dotter på mitt bröst. Minns den härliga lilla unge som var så olik sin bror, som tyckte om mat och sömn och aldrig ville trängas med mej i min säng, och inser att en del mirakel kan funka bättre en annan dag.

Där är hjärna och känslor för jävliga, faktiskt. Jag kan inte komma tillrätta med om det är bra eller inte att grotta ner mej i min mammadel, minnas hennes barndomsår i stället för skiten som följt, om jag skulle tjäna på att hämta kartongen med mina skrivböcker på vinden, verkligen gå in i allt som hänt, allt vi upplevt, börja skriva det där jag så länge tänkt...

Kanske är det dessa vargtimmar utan sömn jag behöver? Kanske behöver jag verkligen gå in i alla dessa vidriga känslor och minnen, våga känna det jag försöker distansera mej ifrån för att kunna komma vidare, komma igenom?

"Tack för allt, mami. Hoppas du är ok" skrev hon förut, och jag tror att det var första gången, faktiskt. Första gången hon faktiskt undrat, eller frågat efter, hur jag mår i de här situationerna. Bra eller dåligt?
Hon satte in pengar på mitt konto också, för inköpen jag gjorde åt henne, och en sådan sak är något stort. Fattar ni? Och det där förbannade hoppet sticker upp trynet, kanske kan det vara så att hon...?

Jag märker att jag drar mej undan in i mej själv, och önskar att jag i stället kunde krypa in i min älskades famn, vända mej emot i stället för bort, för även om jag pratar och berättar och försöker göra honom delaktig i mina känslor är jag så ovan att ha någon där för mej att jag faktiskt inte vet hur jag ska bära mej åt. Märker att jag försöker beskydda, försöker skydda honom ifrån det värsta, från min värsta ångest och definitivt från det faktum att jag stänger av för att kanske överleva utan att gå sönder.
Stänger man av så stänger man av, där går inte att sortera och välja bort en del och ha kvar annat. Det är, misstänker jag, livsfarligt, för var slutar det?

Har bestämt mej för att unna mej sammanbrottet nu. Jag vet också att det tar ett tag, några dagar till, kanske, och sedan reser jag mej och går vidare med det som måstes.
Det som måstes nu är att ha semester. Det måstes njuta av samvaro med mina älskade pojkar, och en av mina högsta önskningar är att storsonen lyckas ta sej till oss i stugan vi hyrt under sina lediga dagar. Jag vill ha ljumma sommarkvällar med lite vin och mycket prat, vi behöver reda ut en hel del och gå djupt med annat, och var vore bättre om inte på en vilt främmande plats där vi inte har någon historia?

En vecka med lillson och make vid havet. Tre veckor med dagsutflykter till muséer, dressinåkning, kanotpaddling, Stuga. Så: Aten. Två veckors smekmånad med min älskade.

Det ska hon inte få ta ifrån mej. Jag vägrar. Vägrar, trots att jag nog vet att känslorna kommer att fortsätta krocka med rationalitet och logik. Så vadå? Det lever vi ju varje dag. Rätt och fel är jävligt relativa begrepp, och jag vet nog att många anser att jag är en usel mor som inte lindar in mitt sjuka barn i bomull, ger upp allt annat för att rädda henne...
Fanns det garantier skulle jag göra det - givetvis skulle jag det. Om jag trodde att det skulle göra henne frisk, ge henne ett liv, skulle jag göra det.
Jag vet dock att det inte är så, och det enda jag skulle uppnå med det beteendet är att vi alla skulle gå under. Alla skulle drabbas, och särskilt lillebror.
Där går min gräns, och jag tackar högre makter för att jag har den insikten. Jag önskar att det fanns al-Anon för anhöriga till psykiskt sjuka, för det är faktiskt så att man är medsjuk - som medberoende. Möjliggörare. Förstörare, inte räddare.

Märker att jag blir ångestfylld och osammanhängande, och troligen skulle jag radera alltihop, men också detta är något att gå tillbaka till, att finna tröst i. Så det får stå kvar, precis som det är. Som jag är.

Tack för att ni finns. Vi har alla våra ok att bära, och ofta är det så att det trots helt skilda omständigheter är fråga om känslor som är om inte identiska så mycket, mycket lika. Där finns tröst och styrka att hämta i allas vår mänsklighet. Det är jag säker på.

Mummel om sammanbrott

Har nog ett litet sammanbrott nu.
Det jag vill: gråta och sova.

Nu gör jag en hel del mer än så, men det är vad jag skulle vilja göra. Gråta, och sen dra något gammalt över mej och sova, bara få vara ifred från världen.
Igår morse när jag vaknade ville jag ha en burk sobril eller så, bara droga mej in i dimman, bara slippa tänka eller känna alls - men så funkar jag ju inte. Tyvärr?

Tur i oturen att jag hade tid hos min prattant, men det var en av de jobbigaste trekvartarna jag upplevt. Grymma sanningar på löpande band. För visst har hon rätt när hon säger att jag i princip lever i post-traumatisk stress, och visst har hon rätt när hon säger att det innebär att jag är i riskzonen för både stroke och hjärtinfarkt, och vad händer då med min lille som har tio år kvar tills han kan klara sej själv?

Hon har rätt. Men vilka alternativ har jag???
Hon säger: "Det måste finnas en backup, du kan inte vara den enda hon vänder sej till" och jag svarar att visst, det måste det, men det finns ingen, so there!
Jag menar, det finns inte ens vårdpersonal just nu, avdelningen här i stan har semesterstängt (förstår ni? Man får inte ha psykiska problem i juli, för då finns ingenstans att vända sej!), det finns ingen personal dottern känner på den närpsykiatriska mottagningen för de har alla semester och den som vet nånting om sådana här störningar vet att det där med nya människor inte är nånting positivt. Typ. Tillit och förtroende tar tid och mer tid, och tid har vi inte just nu.
Så: inga alternativ. Jag är vad som finns. Jag är vad hon har.
Så länge saker är i närheten av stabila fixar hennes vänner att finnas för henne, men när det krisar finns alltså bara jag.

Min chef är en pärla, och jag grät mot hennes axel igår. Åkte dit efter min uppskakande kuratorsession, och bröt ihop lite. Tappade masken.
"Varför ska vissa människor få allting slängt på sej?" röt hon, och hur ska jag kunna svara på det?
Så är det bara. Och mina nojjor har fått nytt bränsle, för varje gång jag försöker ta hand om mej händer nånting hemskt, nånting som får mej att få tvångstankar om att jag inte har rätt att tro att jag är viktig och värd att ta hand om.

Har hittat ett jourhem åt lilla stackars kissekatten i alla fall, ett ton sten föll från mitt hjärta. Jag vet också att dottern varit trygg i natt, men jag vet inte vad som händer idag. Kanske skriver de ut henne. Kanske inte. Jag vet att hon fått mediciner - xanor och stilnoct - och att det tagit udden ur den värsta ångesten och gjort att hon kunnat sova, och sömn behövde hon.

När jag åkte dit igår, knappt en timmes körning enkel resa, för att lämna diverse grejor hon behöver, sov hon och ville inte vakna. Jag åkte hem igen, och var ledsen.

Nej, jag förväntar mej ingenting, egentligen. Det jag gör är att undra om jag faktiskt kommer att orka. Orka ha ett liv utanför denna jävla mardröm, orka finnas för mina pojkar och min man.
Pratade med min äldste son igår, och sa grymma sanningar till honom också, mest för att få honom ur hans förnekelse. Är jag inte ärlig mot honom kan jag lika gärna lägga av allting, och är han inte ärlig mot sej själv kommer han att skadas. Han vill att allt ska vara normalt, att hans syster ska vara normal, men så länge han tänker så, känner så, riskerar han att få smällar han kanske inte klarar av.

För allt är inte normalt. Vi har att hantera en personlighetsstörning i familjen, och det innebär att vi alla måste acceptera att hon inte tänker, känner, reagerar som vi gör. Man kan inte - som sonen fortfarande gör - förvänta sej "normala" reaktioner från henne. Han kan inte utgå ifrån sej själv, eller ifrån de flesta han har att göra med, för att förutse hur hon kommer att svara på vad-det-nu-kan-vara.

Jo, lite sammanbrott har jag nog. Rädd är jag också. Jag vet att jag måste hålla mina gränser, men slits sönder av krocken mellan det jag vet är rätt och riktigt och det jag känner.

Mummel om dèja vu

Det går tid, ganska lång, och jag tror att vissa saker ligger bakom mej.
Ett telefonsamtal, och på en tiondels sekund är jag tillbaka i de där känslorna jag aldrig mer ville komma i närheten av.

"Mamma, jag har gjort dumt", säger hon, och jag frågar vad hon vill nu, hur ska vi göra, för jag styr inte längre, jag tar inte ansvar.
Det tar en stund av "jag vet inte" i många olika sammanhang (vet inte om man måste ringa först, vet inte om hon vill, eller hon vill inte, men måste väl, eller hur mamma?) innan jag plockar fram telefonnummer till psykjouren och säger att hon får ringa och kolla.
Hon får ringa och kolla, alltså. Jag gör det inte.

Hon kollar, och ringer, och säger att vi åker. Resan dit tar trekvart och är ganska hemsk, men hon pratar och berättar att hon gjort illa sej, att det är mycket men inte djupt, och att hon känner det som om hon sviker alla.

"Ge fan i det", säger jag. "Jag känner mej ledsen och orolig och upprörd, men sviken känner jag mej inte, så lägg inte på mej känslor som jag inte har, tack så mycket!".

Vissa platser är som att besöka helvetet, eller snarare återbesöka. Nu är det som tur är så att just psykakuten i Stora staden är uppfräschad och oigenkännelig, nästan, så det är inte en massa igenkännande, men principen är densamma: helvetets förgård, åtminstone.
Och rädslan... Får hon stanna? Skickar de hem henne? Vad gör jag då?
För när lillen är hemma kan hon inte sova hos mej, gammal regel som fortsätter att gälla så länge hon inte kan lova mej att inte skada sej och det kan hon inte.
Vill hon stanna, för den delen?

Det vill hon, denna gången, för hon är rädd. Rädd för sej själv, rädd för exet som inte låter henne vara ifred, som sms:ar oavbrutet och lovar eller hotar, som ska ta livet av sej om hon inte...

Och idag? Idag måste jag få tag på nån på närpsykiatrin. Jag vet att hennes läkare (är det fortfarande hennes läkare???) finns på plats, att sköterskan som varit ett sånt enormt stöd finns på plats, kanske finns psykologen där också, det var mer osäkert (en av mina vänner jobbar i receptionen och kunde ge mej info om semester, ibland har man tur!), och jag vill att dottern ska veta att hon inte skrivs ut i ingenting om hon nu skrivs ut.

Hoppas inte. Hoppas att hon får vara inlagd ett tag, får vila sej från sej själv och sina rädslor.

Åkte till hennes lägenhet igår, och kände alldeles tydligt att detta orkar jag inte. Hade lillebror med mej, och det var nog tur, för då kan jag inte annat än att försöka ge den stackars lilla kattungen det den behöver (är glad att jag var såpass smart, eller erfaren, att jag tog turen förbi affären och plockade på mej kattsand och -mat på väg dit, det fanns förstås inte), leta reda på den jävla mobilladdare och gå därifrån.

Tänker: "Ska jag försöka städa?"
men blir så trött vid tanken, blir alldeles förlamad och förtvivlad och åker tillbaka till alla andra gånger jag gjort det, tillbaka till när hon sist hade katt, tillbaka till....

Nej. Inte dit nu. Och jag har en tid bokad hos min kurator idag. Bara det. Kanske orkar jag igenom den här dagen också.

Mummel om lillen

Telefonen ringer:
"Hej mamma, jag undrar när du är ledig så jag kan komma till dej?"

Glädje. Oro. Ledsamhet.

En vecka hos pappa, och han vill hit. Tre veckor kvar, och vad ska jag göra?
Han kommer ikväll, förstås, och stannar tills jag är tvungen att jobba. Det blir bara mys, hälsa på syrran och hennes kissekatt, Harry Potter-bio, mormor och morfar.

Och sen är jag tvungen att släppa iväg honom igen, och jag kommer inte att tycka att det är bra, inte ett dugg. Min älskade sammanfattade saken ganska bra häromdagen: det fungerar någorlunda under terminerna, när det är skola och fritids och träning som fyller dagar och kvällar, men med lediga dagar utan schemalagda aktiviteter fungerar det inte alls.
Ja, jag vet att jag ältar och tjatar, men jag vet faktiskt inte vad jag ska ta mej till. Jag vet att mitt lilla barn inte har det bra - men kan inte göra ett skit åt saken.

Men snart är det dags för mamma-semester. Snart är det fyra veckor här. Det ska bli intressant att se om han vill till pappa...

Misstag att börja jobba?

Har sovit skitdåligt i en vecka ungefär, och vet inte riktigt varför.
Några teorier har jag - som att jag slutat ta min extra kvällsmedicin - men mest nojjar jag, tror jag.

Och det är jobbet. Alltid jobbet. Att komma tillbaka förra veckan var som att fångas i en tromb. Katastrofal behandling av de stackars sommarvikarierna, redigeringsvikarierna funkar inte alls, tidningen ser ut som skit. Så det vanliga: det är så hemskt att hämta tidningen i lådan vid den här tiden på året. Som de flesta andra morgontidningar går vi ner i format under semestern (vilket väl inte verkar logiskt, är det inte på semestern folk har tid att läsa tidning???), mycket på grund av att det sparas in på vikarier och vi går runt på ännu färre än vanligt, och det innebär att vi dels inte kan få med det som borde vara med, dels att det vi gör kapas ner så mycket som möjligt.

Jag vet att jag nu måste börja dra i all skit som jag upptäckte förra veckan, men vet inte hur. Blir så förbannad och stressad, hela våren har vi tjatat om hur viktigt det är att våra sommarvikarier får en ordentlig introduktion, att alla vet hur-vem-vad-varför, att det finns teknik som minneskort till kameran och passerkort att dela ut den sekund vikarien börjar, och så skulle det bli. Så blev det inte.

Så jag är alltså direkt tillbaka i den där känslan av att aldrig räcka till, att folk förväntar sej en massa av mej som jag inte känner att jag mäktar med, att allt blir så splittrat att ingenting blir bra - och jag hatar det. Det tar all glädje ur jobbet, all kraft ur mej, och gör att adrenalinnivåerna ligger skyhögt dygnet runt.

Två veckor till, sen semester. Klarar jag det?

Mummel om ambivalens

Drama och drama och drama, och jag fascineras över hur jag tänker och känner. Om hur helt sjuka saker blir normaliserade, åtminstone på sätt och vis.

Mina barn hade partykväll, och en av dotterns vänner, som bor långt borta och sällan är hemma, var också med. Dagen efter var storsonen som ett åskmoln, sällan har jag sett honom så förbannad, och han säger:
"Syster och pojkvännen har gjort slut". Inget mer. Jag frågar om han tycker att jag ska ringa henne, och han säger ja.
Så jag ringer.

Och hon berättar.
Berättar att pojkvännen flippat när hon sa att hon ville tillbringa kvällen med sin vän och sin bror, talat om för henne att han minsann skulle ta livet av sej om hon gick ensam nånstans, och då var det hennes fel, hennes ansvar.

Då tappade jag luften lite, svor och gapade en stund, för just sånt är jag lite överkänslig emot. Vilket hon förstås vet.
Jag frågar om det är en fyllegrej, en engångshändelse, men hon berättar att det inte är första gången, att han stått med en kniv mot handleden och hotat när hon ville göra nånting ensam.
Hon gick, med sin bror och sin vän. Och telefonen började ringa, sa hon, och hon svarade inte, hon hade sagt åt honom att hon inte ville prata med honom, att hon ville att han skulle vara ute ur lägenheten dagen därpå, att hon fått nog och att allt var slut mellan dem.

Till sist svarade hon, och han talade om att han skurit upp handlederna och skulle skära halsen av sej också, hon skulle hitta hans lik när hon kom hem. De ringde 112, och fick i örat att det inte var något de kunde hjälpa till med, att dottern skulle gå dit och kolla själv...

Vännen följde med dottern hem dagen därpå, och död var han inte. Däremot fick de, efter att de fått ut honom och fått löfte om att han skulle hämta sina grejor senare när dottern inte var hemma, torka blod i hela lägenheten.
"Så jävla fittigt är det, han kunde åtminstone städat upp efter sej innan han drog", sa hon, och jag tänker att det här är som en riktigt dålig bok, en b-film, och vad säger man???

Jag säger till henne att jag är stolt över hur hon beter sej, över hur hon hanterar en helt ohanterlig situation, och att hon givetvis inte ska vara i en sådan relation, en relation som har alla tecken på att utvecklas från psykisk misshandel till fysisk med tiden.

"Jag har velat göra slut länge, men inte vågar, han skulle ju ta livet av sej", säger dottern, och även där vinglar det till lite för mej. Vilka tidsperspektiv har hon, egentligen? Hur många veckor har han bott där, och hur många veckor ha de varit ihop?
Jag tänker att jag helt enkelt får lov att acceptera att hon inte ser tid på samma sätt som jag, och jag får också inse att jag aldrig aldrig aldrig kommer att låta det där "vad-var-det-jag-sa" komma över mina läppar.

Jag fruktar måndag. Vardag. När bror och vän åkt hem, vad händer då? När hon ska leva sitt nya liv, ensam?

Men i allt detta sjuka visar hon friska sidor som ger hopp. Hon bryter sej loss från en sjuk relation. Hon använder sina erfarenheter och de verktyg hon fått för att ta bort sej själv från något som skulle dra ner henne, utan tvekan.

Nu sitter jag alltså och undrar hur i hela fridens namn jag ska kunna få min hjärna och mina känslor att ta in hela den här b-filmshistorien och inse att det är mitt liv.

Ännu en gång. Blod, drama, psykbryt... Mitt liv.