Myndighetsmisstag

Hur fan kommer man åt dom? Myndigheternas misstag, alltså.

För det är ju så här: så fort det är fråga om myndigheter tas personansvar genast bort från kartan, och man sitter med Myndigheten på halsen.

Ännu en gång har ett enda litet telefonsamtal raserat allt. Igen. Mot alla uppgörelser som gjordes dagen före ringer soc-tanten direkt till berörd psykiskt sjuk person.

Inte till behandlande personal på måndagen som uppgjort var. Utan till henne, direkt, med besked som förvisso glädjer men som smular sönder allt hopp om långsiktig hållbarhet.

Jag kommer att upplysa personen ifråga om att jag håller henne personligt ansvarig om (när) något händer min dotter. Att anmälan kommer att upprättas och inlämnas och köras så långt som möjligtvis går.

Allt handlar om pengar, det vet jag. För dom, alltså. För mej handlar det om att min dotter ska få ett liv. Bli en produktiv medlem av samhället, om ni vill. Inte den där högkostnadspersonen som åker in och ut på akutpsyk, får en ny packe piller och skickas hem ända tills hon samlat nog med piller för att göra slut på det.

Annars är det förstås vassa föremål som är hennes bästa vänner, älskare, närmaste.

Jag kan verkligen inte förstå varför. Eller på sätt och vis kan jag förstås det, eftersom vi närmar oss slutet på budgetåret och socialens underskott som vanligt är skyhögt eftersom fler och fler mår dåligt, fler och fler blir utförsäkrade från a-kassa och fler och fler sätts över från sjukförsäkring till -ersättning och därmed måste ha försörjningsstöd.

Men grejen är att i det långsiktigt hållbara perspektivet skulle det blir så oerhört mycket billigare att ge henne den här lilla tiden, de här ytterligare månaderna det är fråga om...
Ja, månader. Inte mer.

Jag är så trött nu. Efter de där timmarnas respit, hopp, efter det, att bli punkterad igen - jag vet inte. Det känns - för mycket.