Mummel om ännu en domedag

Ja, jag har beslutat att lägga mer tid på bloggen.
Från början var den en panikåtgärd. En rädda-mej-grej. Och - framförallt - en ersättning.

Jag har haft en blogg förut, en riktig livlina, en utväg och ett sätt att ventilera allt svårt, allt det jag inte kunde förstå, men den sprack som ett troll i solsken.

Hon letade reda på den, min dotter, och använde den emot mej. Naiv och okunnig medelålders mamma trodde hon sett till att vara anonym, att det inte fanns ett enda vis att knyta bloggen till person. Men hon kunde, förstås. Hon kände igen sej. Och jag, mitt nöt, hade använt mitt namn då jag reggade mej.

Så jag fick höra av De Professionella vilken usel människa jag var som lämnade ut min dotter på det viset. Jag tror hon var nöjd. Tills hon insåg att hon skurit av det enda sätt hon hade att få veta nåt om hur jag fungerade.

Och den här bloggen? Ja, gissa.. Hur anonym den är... Det är klart, på nåt vis måste det väl gå att spåra den till mej. Och gör hon det igen så - får hon nog skylla sej själv, tror jag jag bestämmer. Kränkningen hon utsatte mej för sist - att jag använder det där motbjudande ordet, kränkning, beror på att hon gör det, ständigt - sitter som en nål, men jag sätter mej över den...

Domedag idag. Jag är medbjuden, men fungerar ju nuförtiden som deltagande observatör, inget annat. Mor till vuxet barn. Ingen "makt" alls, över nånting. Min roll: att vara mamma. Alltid är jag hennes mamma. Jag finns för allt det stöd jag kan ge - i det jag känner jag kan stödja, vill säga. Jag kommer inte att säga ja och amen till allt hon anser, tycker, vill. För jag är en alldeles egen människa med lika stora rättigheter som hon har.

Det är så svårt, det där, och vad jag håller på med är nog självpeppning. Jag måste göra mej stark, eftersom det enda jag vill fortfarande är att linda in henne i bomull, skydda henne från allt ont, ta smällarna åt henne, se till att hon inte behöver lida av konsekvenser av val och beslut - men det får jag inte göra.

Jag får inte vara möjliggörare längre. Vet nån hur det känns när man inser att man varit möjliggörare? Som att brännas levande, dränkas i syra, bindas i en myrstack...

Jag har gjort det möjligt för henne att fortsätta skada sej själv, psykiskt och fysiskt. Jag har gjort det möjligt för henne att fortsätta att skada andra. Jag har gjort det möjligt för henne att helt dominera mitt liv så till den grad att mina söner fått stå tillbaka, en av dom under hela sitt liv.

Inte såg jag det så! Jag ville ju bara vara en bra mamma. En bra mamma som tog bra hand om sitt barn, stöttade, skyddade, hjälpte...

Idag ska mycket av hennes framtid avgöras, det är balans på mycket vass knivsegg. Beroende av vad hon väljer, den myndiga, vuxna unga kvinnan, avgörs mycket av hennes framtid.

• Hon kan ta den svåra vägen, och fortsätta med skygglapparna på, inte se sin sjukdom, sina störningar, se sej själv som "normal" och resten av världen som störda.
• Hon kan ta emot den hjälp vi tillsammans efter åratals slit lyckats få, med ett nätverk av stöd som håller på att byggas, iallafall.

Jag kan bara sitta där, och ha en enda sak att säga, ett enda oåterkalleligt beslut som jag bara måste hitta kraften att stå fast vid: hon flyttar inte hem till mej igen. Det vore det värsta som kunde hända henne - och mej och lillebror.