MBSR-mummel

Låter som den där punkgruppen, eller hur? Vad hette de, Kurt Sunes med Berit???

Nu är det inte en enda musikgrupp det är fråga om, utan nåt som räddat livet på mej förr och förmodligen kan göra det igen om jag bara kan hitta kraften att börja träna igen.

För träning är det. Hårdträning, svårt som fan.

Mindfulness-based stress reduction, världens bästa smärtlindring. Energivare.

När jag fick min diagnos rasade hela livet. Problemen som följde på de fysiska felen innebar att jag förlorade allt: alla roller, jobb, hela min identitet. Jag förlorade mitt jag. Det jag definierat mej utifrån.

Det som räddade mej, och som faktiskt gav mej ett nytt liv på sätt och vis, en andra chans, var Jon Kabat-Zinn och den metod han utvecklade på Uníversity of Massachusetts (http://www.umassmed.edu/behavmed/faculty/kabat-zinn.cfm). Om jag inte minns fel började det som en smärtlindringsmetod för mycket svårt sjuka cancerpatienter, men nuförtiden säljs dyra weekendkurser till näringslivstoppar, förstås...

En ren tillfällighet. Eller så var det meningen att just den människan som råkat vara på en föreläsning med den store mannen och tjatat tills rehabenheten köpte in ett ex av hans bok och en uppsättning kassetter med övningarna skulle finnas på just den rehabenhet jag råkade remitteras till - och att jag råkade få syn på boken och fråga och...

Synkronicitet.

SÅ: jag körde. Tjatade till mej att få låna ljudinspelningarna, letade reda på boken på nätet och köpte den för dyra pengar (http://www.mindfulnesstapes.com/author.html, boken finns inte översatt heller, vad jag vet, och de inspelningar jag hört på svenska imponerar inte värst) och sen drog jag igång.

Det var det svåraste jag nånsin försökt lära mej. För mej, som intellektualiserar, verbaliserar, diskuterar, var det nåt så överjävligt svårt att bara finnas i nuet, bara låta tankarna skölja vidare, inte döma, inte bedöma, inte göra nånting, bara finnas där, i just det andetaget - höll på att bli tokig av myror i kroppen...

Men sen. Sen när det började liksom funka. När jag faktiskt nådde den där nivån av avslappning då jag på något vis var utanför, eller inuti, eller hur det nu är, när smärtan visserligen finns där som vanligt men inte dominerar, inte kontrollerar - vilken underbar upplevelse för en människa som lever med ständig smärtproblematik!!!

Jag gick från en som riskerade att definiera sej utifrån "sjuk" till en som lyckades få ett fast jobb - det tog visserligen några års bråk med myndigheter (är det inte konstigt att arbetsförmedling och försäkringskassa verkligen inte vill att människor som inte är friska inte ska vilja jobba???), och jag klarar inte mer än 75 % (än!), men jag lever inte ett liv som utgår ifrån att jag är sjuk.

Jag är ofrisk. Ibland i perioder mer ofrisk. Kanske blir jag ordentligt ofrisk lite längre fram på livets stig (men det finns rätt fräcka käppar, rollatorer och permobiler också), men än så länge är jag fan heller sjuk.

Kanske är det därför jag är extra förbannad på det sätt min dotter väljer att identifiera sej med sin sjukdom. Att hon utgår ifrån den i allt hon gör, i ställer för att utgå från det som är friskt.

En sak står jävligt klar för mej nu, när jag inte längre är vare sej ung eller frisk (fast jag var ung när jag blev ofrisk, bara 33), och det är att "annorlunda" inte behöver vara lika med "sämre".

Jag önskar att hon kunde förstå det, hon också.