Hade skrivit ett jättejättelångt inlägg fullt med vardagligheter, och med lite sentimentalitet orsakat av lillson som tittar på foton, riktiga pappersfoton, av sej själv och 12-årig syster som blir bebisattackerad, tandlöst uppäten, hon har bebisspott över hela ansiktet och är naturligt strawberry blond, inte ännu gothsvart, och all is well....
Sen vet jag inte var som hände. Ovana vid nya datorn? Borta var det. Alltihop. Och det känns en liten, liten smula symboliskt korrekt, sådär.
Egentligen borde jag ringa det dagliga samtalet, kolla läget, ljuga lite om hur jag mår, få det att låta som om mitt största problem är kroppen, inte själen, men jag vet inte om jag orkar.
Igen önskar jag att hennes andre förälder fanns där. Att det fanns nån mer som kunde ringa henne och kolla hur hon mår. Finns det nån mer? Ringer kompisarna?
Jag vet att mina föräldrar inte gör det. Inte heller storebror. Inga mostrar heller. Hennes telefonlista måste vara kort.
Jag har en känsla av att hon snart kommer att stänga mej ute. Tala om att nu, nu är det sekretess gentemot mamma som gäller, nu får hon inte veta mer. Vad gör jag då?
Väntar på det där sista samtalet, det där som ingen kan låta bli att ringa och som ingen, ingen vill få. Den där ångesten är inte att leka med.
Den store sonen har inte hört av sej på ett par dagar, han är i full färd med att installera sej i Universitetsstaden, och förmodligen laddar han lite extra inför det där extraknäcket på några dagar han fått, i Storstade, flera dagar med boende på hotell, betalt av Tidningen - säger åt honom att njuta allt han kan av det flyt han har, det kan ta slut snabbt.
"Min bästa rådgivare", det är vad han kallar mej när vi inte ryter åt varandra. De andra två är något konflikträdda - syster värre än lillbrorsan, men han ogillar grälande, det gör han - medan jag och storsonen har praktfulla gräl, som varar kort tid och sedan är problemen i de flesta fall lösta.
Så ska det vara. Ingen långbänk för mej. Och inget blunda för, heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar