Med stor svårighet övervann jag mina tonårsfasoner och gick till mina föräldrar idag.
Det var nåt jag planerat göra, men som nästan ställdes in efter ett telefonsamtal från min mor.
Fan så hon sopar till, stenhårt, mitt i prick, de där väl inövade nålsticken som kan knäcka den starkaste och definitivt är nära att knäcka ett ynk som jag.
"...du kan väl åtminstone ringa, jag är ju orolig..."
Vi pratade igår kväll.
Och så kommer det "...jaha, det finns inget jag kan hjälpa till med idag då?" med den där rösten som betyder att hon är dödligt sårad, trots att hon upplyst om att hon skulle spela golf idag så att jag, även om jag velat, eller ens kunnat, hitta på nåt att be om hjälp med, så visste jag att hon var upptagen. Men????
Och så sen. Kommer. Det.
"...vi får ju hoppas att det passar mej när du ringer och vill ha hjälp, jag kan ju inte sitta och vänta på att..."
Då är det nära. Så inihelvete nära att jag ber henne hoppa och skita och bara låta bli mej, låta bli att trycka på dom där knapparna som hon vet orsakar smärta, lidande, lessamhet...
Men jag satte mej över mina tonårskänslor och gjorde nåt snällt. För jag vill verkligen vara en god människa, och kanske tillochmed trots allt en god dotter.
Vad det nu kan vara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar