Jag har varit utan landlina några dagar, vet inte riktigt varför. Det blir så ibland med comhemtelefonin har jag märkt, men inte så här illa, riktigt.
Ingen fara, tänkte jag, jag har ju mobilen, är det nåt viktigt ringer ju folk till den då de märker att det inte går att komma fram på den vanliga. Ringde förstås mamma, annars hade det kunnat sluta illa...
Så idag, med återkommen telefon, ringde jag behandlingshemmet, ville prata lite med dottern.
"Det går inte", säger vem-det-nu-var, "hon har varit på sjukhuset sen i lördags."
Oj då.
Det tog ett par timmar innan nån som visste nåt hörde av sej. Det var ingen fara, egentligen, det gamla vanliga, bara, men det fanns ingen läkare därinne, ordinarie var på semester. Troligen skrivs hon ut imorgon. När läkaren är åter från semestern.
Återigen: hur tror hon att hon ska kunna leva ett självständigt liv med egen lägenhet och studier eller arbete om hon är som en jojo ut och in på sjukhus? Förstår hon att det är där min oro ligger, att jag visst vill att hon ska ha ett underbart liv med egen lägenhet och allt det där, men att det inte verkar som om hon skulle klara det just nu???
Hon får visa att hon kan och vill jobba på det, helt enkelt. Att hon kan och vill och orkar använda de verktyg hon faktiskt har för att hantera sin ångest. Då är det dags att flytta och börja leva vuxenliv. För inte fan klarar hon det som det är nu!
Det är så ungt... Jag minns så väl hur det var. Alla dessa dagar på ris, lök och burkchampinjoner. Hur många gånger jag fick tacka nej till roligheter för att jag helt enkelt inte hade råd. Att det inte var så himla kul att sitta ensam i en lägenhet och vara fattig...
Men det spelar ingen roll om jag berättar det eller ej - hon kommer inte att ta in det, och inte förstå förrän hon sitter där. Vilket jag verkligen verkligen hoppas kommer att hända snart.
För det skulle innebära att hon bedöms såpass stabil så att hon klarar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar