Mycket tänkande blir det när saker dras till sin spets...
En sak saknar jag just nu, och det är en äldre kvinna, en mamma helt enkelt, en som har liknande erfarenheter och kan ge lite tips om hur man överlever...
Det här med livskriser är lite intressant, må jag säga. Jag är ganska övertygad om att jag just upplever min värsta, vilket inte vill säga lite. Varje dag försöker jag att se det som att jag lär mej saker som är absolut nödvändiga - om mej själv. Saker som faktiskt kan göra att jag orkar överleva ett tag till.
Men jag skulle behöva nån att prata med. Nån som vet. Eller kanske inte vet, men iallafall har upplevt och överlevt.
Det är så sorgligt att vi separerar generationerna på det vis vi gör nu. Barn på ett ställe, halvvuxna på ett annat, nästa fack unga vuxna (som ska hålla sej på tonårsstadiet så länge som möjligt, verkar det!), sen såna som mej, mittemellan, fortfarande del av de levandes samhälle... Sen, när man når en viss ålder, ställs man på sätt och vis utanför allt. Inga erfarenheter tas tillvara. Inga naturliga mötesplatser, samtalsplatser. Ingen kontakt mellan unga och gamla förutom eventuellt släktingar, för mormor och farmor ska man ju liksom träffa.
Men inte andra. Inte såna som kanske faktiskt skulle kunna ge en spegel åt ens egna upplevelser. De går inte att hitta...
Jo, jag vet. Nu är jag både virrig och spejsad. Men om jag behöver vara det så är jag det, för det är min blogg!
Min min min!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar