Mummel om självförakt...

... och dess orsaker, kanske.

Nu sover mitt lilla barn, och det finns utrymme till tanke. Ar, menar jag, det finns utrymmer till tankar, och många blir det nog ikväll, för det är en sån kväll, en smärt- och spasmkväll. Tar en del tid att skriva, eftersom den spattiga handen ställer till det. Mycket sudda-och-göra-om, som det hette förr.

Ämnet är alltså självförakt. Just ikväll föraktar jag mej själv alldeles gruvligt. Jag skäms över att jag är en så ynklig person som jag är. En som inte kan vara storsint förlåtande och gå vidare utan hard feelings.

Var tvungen att prata med barnets far ikväll. Och han hade gjort nåt snällt, nästan lite omtänksamt.
Det gjorde mej rasande. För jag föraktar den mannen bortom det normalas gräns, tror jag. Fy fan, så jag föraktar honom. Han är inte värd ett skit i mina ögon, så illa bar han sej åt då det begav sej.

Men. Men.
Men jag borde fanimej vara en bättre människa än att gå och känna såhär fortfarande, efter flera år, nästan! Är jag verkligen ett sånt ynk???

Tydligen.

Och detta får mej att må skitdåligt.

Till mitt försvar (behöver jag försvar? Uppenbarligen tycker jag det...) ska sägas att jag kämpar som ett djur för att inte den lille ska märka av nåt. Jag pratar aldrig nånsin skit om hans pappa (så att han hör det...). Jag uppmuntrar hans kärlek till sin pappa precis så mycket det går. Jag vet nämligen hur viktigt det är att den där dyrbara, dyrbara relationen fungerar så bra som den bara kan.

I det fallet är mina barnsliga vuxenkänslor inte värda vatten. Detta vet jag, eftersom jag har ett rättså ordentligt stört barn, och ett av hennes stora, stora problem finns i den (obefintliga) relation hon har med sin far.

Det är tyvärr hans val. Och hon lider.

Men nu, när jag har en unge vars pappa gör sitt allra bästa för att vara sonens allra bästa pappa så inser jag givetvis hur dyrbart det är. Det är inte som pappa jag föraktar honom, han är lillens bästa pappa.

Det är som man. I mina ögon är han ingen man. Ett vidrigt kryp. Ingen man. Och jag skäms.