Mummel om sjukhus

När barnen, de stora, var små blev jag yr i skallen så fort jag klev in i ett sjukhus. Det var mycket som inverkade: läskiga undersökningar och operationer, en lika läskig olycka med i och för sej lycklig utgång men ändå med helbensgips och rullstol i ett par månader, en bakteriell lunginflammation för egen del...

Nu är jag tillbaka till läge yr-när-jag-går-in...

Igår: ännu en besökstid att passa. Och så en massa irritation, varför informerar inte personalen varann när de har överlämning, varför ska jag stå där och tala om vad och hur och varför?

Fick sådär i förbigående klart för mej att det är fråga om rester efter aborten. Eller är det så? Lyssnade de på mej när jag sa att de satt in en spiral under operationen?

En blek, trött, ledsen dotter. Som inte fattar att hon nu måste ta hand om sej, vila, se till att hon har rent omkring sej - hon verkar inte ta in det. Hur når man fram???

Jag ska förstås dit idag också, om hon blir kvar. Vet inte ens om hon blir kvar. Hoppas att hon blir kvar, även om det på sätt och vis är rena tortyren för henne att vara där, bland alla nyfödda barn. Så går det till, i samma korridor som de nyförlösta förvaras de aborterade och de som fått operera bort allting och det gör mej helt förtvivlad.

Jag minns hur det var när jag fick mitt sista barn. I samma matsal åt en bekant som genomgått en hysterektomi, som aldrig fått barn och aldrig skulle få. Jag visste inte hur jag skulle bära mej åt, jag var så lycklig över mitt lilla knyte - men inte inför henne, det gick ju inte.

Nu hade jag nog frågat, tror jag. Frågat hur hon ville ha det, hur jag skulle bemöta henne, om hon ville se min lilla unge eller bara ville vara ifred.
Då - behandlade jag henne som nån sorts paria, tror jag. Eller inte riktigt, men ändå... Det blev bara fel alltihop, för mej, och för henne, misstänker jag.

Det är ungefär samma sak nu: jag vet inte hur jag ska bära mej åt, riktigt. Jag kan härja med läkare och personal, tala om för dem att de fanimej får skärpa till sej, inte tappa bort apodospåsarna jag lämnar för utdelning till henne, att de får lov att förstå att hon inte är otrevlig, hon är störd.

Om man får säga så...

Just nu vet jag inte ens hur man överlever. Jag har ingen ordning i skallen. Vet inte vad eller hur, och inte i vilken ordning.