Jag är en bortbyting.Ända från början har jag varit olik. Alla min syskon har färger efter vår mor - jag efter far.
De andra - vackra, modeintresserade, rynkkrämer, kläder, pengar... Inte egna, men andras. Om en människa har pengar är han eller hon med automatik god.
Inte jag. Jag är helt enkelt inte så intresserad av yta, eller av pengar för den delen. Jag råkar ha några vänner som har det väldigt gott ställt, men de är inte mina vänner för att de har pengar. Tvärtom, kan man säga. De är mina vänner trots att de har pengar!
Vad är det som har orsakat dessa tankar, då? Varför är bortbytingskänslan alldeles extra stark just nu?
För att jag i ett par dagar till min stora skam har sörjt som fan över att jag inte är del i gemenskape, i systerskapet. Jag står utanför. Tillfrågas ej.
Egentligen är det lite roligt, eftersom det inte är så att de skulle ta nån "risk" - de vet, och jag vet, att jag skulle tacka nej. Trots det hade det, som läget är nu iallafall, ha betytt så inihelvete mycket att bara bli tillfrågad.
Nu har jag alltså tillbringat några dagar (och nätter...) med att vara jätteledsen, och verkligen känna mej utanför. Ensam. Övergiven.
Kanske den värsta sorgen beror på att det känns som ett svek att min allra bästa vän, min ÄlskadeSysterVän, tackade ja till dom . Det ha ju alltid varit vi mot dom. Inte länge, tydligen.
Vilket är värst, då?
Det är att jag faktiskt verkligen på riktigt trodde att jag kommit över det här. Att de inte kunde komma åt mej, så att säga. Att alla år av subtilt utestängande hade härdat mej.
Jag hade fel, och måste just nu, ovanpå allt annat, ta itu med bortbytingkänslorna...
Bilden är av Maja Fagerberg, ut Selma Lagerlöfs Bortbytingen.
Ursäkta oskärpan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar