onsdag 6 februari 2008

Trött. Bara trött.

Jag sover och sover.

Man skulle kunna tro att det är p g a alla de piller som ivriga läkare skriver ut i princip utan att ens fråga, men så är det inte. Jag tar dom nämligen inte.

Kör på med min vanliga medicinering, som både räcker och blir över då det gäller att pumpa kroppen full med kemikalier. Men måste man så måste man. Vill man ha ett liv så skaffar man sej det.

Helt enkelt.

Det är inte kul med vardag. Klockan ringer vid 4.30, och då rullar jag ur sängen, kryper till pillerburkar och -kartor, och väntar sedan på att de ska kicka in såpass så att jag kan duscha, koka kaffe, läsa tidning, och väcka barn. Dom veckor jag nu har mitt barn. Annars har jag alltså en stund till att få igång förrädarkroppen så att jag klarar en dags jobb.

Nu är det alltså annorlunda. Nu håller jag uppenbarligen på att sova igen allt det jag missat. Det känns...
Ja, det känns både bra och dåligt. Bra, för att jag vet att jag är i stort behov av vila, och nu får det. Dåligt, eftersom jobbet faktiskt är en livsuppehållande åtgärd, en plats där jag kan vara jag, där jag är bra, där jag producerar och är en nyttig samhällsmedborgare.

Den stora fasan är att inte kunna jobba.

Då vill jag inte leva, tror jag.

2 kommentarer:

Anonym sa...

sover du fortf? eller har du fullt upp?
Hoppas du har lite roligt också? *kram¨*

Mummel sa...

Ibland är jag vaken.
Då är jag mest ledsen.
Hur orkar man, egentligen?

roligt har jag inte, tyvärr. Sen kanske, när jag lyckats få näsn över vattenytan, eller vilken yta det nu är man ska få näsan över...

Tack!

<