Fick ett mms. Hälsningar från syskonen. Dum som jag är svarade jag, med bortbytingsrösten.
Fan också. Nu är det bara att vänta och se vad som händer, om jag lyckats alienera min allra bästa vän. Eller om vi kan prata om det, sen.
Misstag var det.
Förste augusti 2004 slutade jag röka. Bara sådär. Det var skitlätt, vilket var en väldig överraskning eftersom otaliga andra försök slutat i misslyckande. Sen fick jag förmånen av en rehabvistelse, med både fysisk och mental träning. Det blev vändpunkten i livet, just då. Jag tog hand om mej själv, på alla vis. Kämpade som ett djur för att få ett nytt liv, byggt på det raserade gamla.
Det lyckades. Av egen kraft skaffade jag mej ett jobb, trots min sjukdom.
Siste september 2006 började jag att röka igen. Det var då exet talade om att jag skulle bli ett ex, eftersom han ville ha fler barn, och jag inte kan få fler. Eller få kanske jag kan. Beslutet att inte ha fler barn kom till av omsorg om dom som redan finns. Men min sjukdom, som av allt att döma är progressiv och kan sluta med att jag inte kan använda armar och ben, kom jag fram till att jag inte kunde riskera att skynda på den utvecklingen med ännu en graviditet. Det är nämligen en jättebelastning på kroppen att bära och föda ett barn.
Jag har tre. Jag gör allt jag kan för att orka räcka till för dom. Just nu är det förstås den lille som kräver mest, rent praktiskt och fysiskt, men stora barn kräver dom också. Särskilt sjuka.
Så - nu både röker och snusar jag. Tar inte hand om mej ett dugg, vare sej fysiskt, mentalt, psykiskt eller andligt. Stängt av.
Så jävla korkat. Så jävla självdestruktivt. Väljer jag medvetet omedvetet att gå in i offerrollen igen?
"Stackars mej, se hur eländigt jag har det.... Sjukdomen gjorde att gubben drog, sjukdomen gör att jag inte kan jobba heltid, sjukdomen gör att jag inte kan vara den mamma jag vill vara till den lille, sjukdomen gör att jag inte orkar vara mamma till ett stört barn, sjukdomen gör att...."
Nej fan. Jag vägrar. Det får inte bli så. Om så priset är att jag tvingas göra det värsta jag kan tänka mej - schemalägga aktiviteter - så får det bli så. Jag får inte låta den här självdestruktiviteten vinna.
Men den är stark. Oj, vad den är stark. Just nu är både självförtroende och självkänsla i botten, och trots att jag har alla verktyg, att jag vet hur jag ska börja jobba med det, hittar jag inte kraften.
Ibland tänker jag att allting är ett stort misstag. Jag skulle inte ha varit alls, det var ett stort misstag att jag föddes. Resten är bara bekräftelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar