Läste just en artikel om de lata och giriga 80-talisterna, och blev en liten smula fundersam...
Jag har ju en 60-talistson, nämligen. Som visserligen är jävligt lat - men det gäller bara hemma. När han jobbar är han otroligt fokuserad, och gör precis allt för att lära mer, utvecklas, bli bättre på det han gör och se till att sköta allt som ska skötas på jobbet. Och lite till.
Jag är ju 60-talist. Generation X? De där totalegotrippade, självcentrerade, utveckla-sej-själv.till-varjepris-typerna...
Missade det, jag. Fick första barnet vid 20 års ålder, och sen dess har kidsen varit prio ett. Alltid i första hand. Allt jag gjort (som i och för sej blivit utvecklande, inte tu tal om den saken) har jag gjort för dom. För att de ska ha få det bra. Ha det bra.
När jag pluggade var de stora barnen små, jag fixade barnvakt de timmar jag hade föreläsning, jobbade extra på nätterna (pappa var ju hemma då), och sov i princip - ingenting. Den tiden har jag inte så mycket minnen ifrån. Storsonen började på dagis då han var fem, tösen var två och ett halvt.
Det kanske är nu jag får betala för barnprioriteringen? Jag menar, jag har ju inte lagt ett dugg på det där självförverkligandet som tydligen är så otroligt viktigt...
Skit samma. Hade gjort samma sak igen. Jag har mina barns småbarnsår. Jag har faktiskt det, och det är tydligen rätt ovanligt i dagens samhälle, när barnen ska vara på dagis tio-elva timmar per dygn, fara hem, äta, se Bolibompa och sen sova.
Jag tänker på promenaderna med den lille. Vi promenerar gärna, och samtalen under dessa promenader är.... Ja, helt underbara.
Vi pratar förresten väldigt mycket, jag och min sexåring. Precis som jag alltid gjort med de andra ungarna. Som om de är riktiga människor....
Jag ser på papporna. Som betraktar våra barn som nån sorts ägodel, det är mina barn istället för mina barn om nån förstår hur jag menar. De kommunicerar inte med dom, de pratar ner till dom, de kräver lydnad utan förklaring - och det funkar inget vidare.
Det är ganska lätt att avdramatisera en konfliktsituation med trotsig sexåring, faktiskt. Det vet jag nu. Det visste jag nog inte när jag var jätteung mamma, med två små. Men förklaringar räcker långt. Särskilt förklaringar av begreppet kompromiss. Min lille vet vad kompromiss är, och han går med på att vi använder konceptet.
Ibland måste jag förstås vara helt och hållet bestämmig, men det går faktiskt att förklara varför en förälder i vissa fall helt enkelt bestämmer...
Nåja. Det ska bli kul att se hur mina -talister blir. En 80-talist, en 90-talist, och så en född in på det nya millenniet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar