Idag diskuterades det på jobbet. Om hur vridet allt blivit, mot pengar, prylar, perfektion.
Om att de icke-perfekta inte längre har en plats, att vi inte längre görs ansvariga för t ex vårt uppförande i trafiken, utan det är samhällets problem, vägarna är farliga...
Eller hur ungarna inte kan uppföra sej. I trafiken, utanför den, same shit. Samhället släpper ut dom för tidigt.
Men herregud! Är det inte mitt ansvar längre? Ska jag nu sätta mej ner, korsa armarna, säga: Nää, det är inte mitt ansvar att kämpa för mitt barn, det är samhällets ansvar att se till att allt händer???
Jag menar förstås inte att samhället inte har ett ansvar: mina resurser är begränsade. Jag är inte utbildad för att ta hand om en psykiskt störd person.
Jag har slitit som ett djur för att ta hand om och uppfostra henne, föda och klä och älska och allt som man ska göra som förälder, och jag har faktiskt lyckats hålla henne drogfri och utan kriminell belastning, till skillnad från många andra ungar som lider av samma störning - självmedicinering med droger är oerhört vanlig, och för att finansiera drogmissbruk finns inte många alternativ förutom kriminalitet. Eller prostitution, då, det är ju inte olagligt.
Men ändå... Jag läser om fallet i Rödeby på Newsmill, och har svårt att få rätsida på alltihop. Jag anser inte att det är rätt att bryta mot lagen, och jag avskyr våld, vapen och alla dess följder, det vill jag säga. Men: vem ansvarar för dessa barns uppförande? Om det inte är så att det är de själva, är det då inte de vuxna som finns i deras omgivning? Föräldrar? Alla som ser att de bär sej åt som svin mot en riktigt utsatt människa, alla som ser hur de skrämmer och trakasserar, är inte de ansvariga också? Är inte vi, som tillåter att sådant här får hända i vårt samhälle?
För det går inte att använda "samhället" som nån sorts ursäkt eller syndabock. För samhället, det är vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar