Mummel om min dotter

Igår pratade jag med dotterns fd kontaktperson på behandlingshemmet, och det fick mej att fundera...

Min dotter är en otroligt charmerande, karismatisk, intelligent och rolig typ. Hon har... Hon har en trollkrets, en lysande skinande trollkrets som människor dras in i. Hon är älskansvärd och underbar. Hon berör.

När hon vill. Eller kan?

Då är hon allt det där, och drar människor till sej, som nattflyn till en lampa. De gör allt för henne, allt och lite till. Som jag.

Sen kan det vända på en femöring. Hon blir grym, otäck och riktigt nasty. Eller är det sjukdomen? Det lättaste vore väl att säga så: det är sjukdomen. Så lätt är det dock inte, tror jag, även om det förstås är en del i det.

Hon är en utnyttjare. Hon tar det hon vill ha, kräver det hon vill ha, och kan sedan släppa, rakt ner. Pang! så ligger man där, sönderslagen.

För min del krävs inte mycket nu, det ska jag erkänna. Som igår. När jag hetsade från jobbet till sjukhuset, skuttade dit i min sjuka (döende?) bil, eftersom hon sagt att hon ville att jag skulle komma.
Det var ett gäng vänner där, ett hov, kan man säga. Inne i trollkretsen. Och jag kände att hon höll avstånd till mej - men hon ville ju att jag skulle komma?
En stund senare - en kvart, kanske? - tog hon tag i mej och sa att nu skulle hon slänga ut mej, följde mej till dörren, och ville låna mera pengar.

Förstås. Pengar eller cigg. Det vill hon ha av mej nu, och det gör ont. Efter tjafs med soc (som sagt till henne att fråga mej om jag kunde fixa hemförsäkring åt henne, och jag blev vrång, eftersom de upplyst om att jag ska vara bara mamma, inte lägga mej i, och framförallt: att de minsann har resurser att ta hand om henne, då kan minsann hennes vad-hon-nu-är sköta sitt jobb och hjälpa henne med det praktiska vilket ju är hennes jobb, för hela fridens namn!) och en massa ångest över hur jag inte kan trolla och ordna allt visar det sej alltså att det inte är mej hon vill ha, det är pengar.
Eller cigg, då. Det gör ont.

Är jag dum nu?