Mummel om rädslor

Igår ringde jag dottern.

Hon mår inte bra, inte bra alls. Jag sa: "Kan du inte komma hem en kväll, så att vi kan sitta och prata i lugn och ro, jag tycker att det är viktigt...?"
"Joo", sa hon. "Kanske kommer jag ikväll, men jag lovar inget."

Hon kom inte. Tyvärr.

Hon trivs inte med skolan, de två ynkliga dagar hon går dit per vecka. "Det är inget för mej", säger hon, och jag känner mej tillbakakastad i onda cirkeln, den vi varit i så ofta. Ett par, tre veckors "åååå, vad allt är kul och spännande!" och sen - nobben, dissning, inget för henne... Det är då det brukar börja, självskadandet. Hon känner sej - igen - som misslyckad. Istället för att bita ihop och hänga i och försöka ta sej över de tråkiga tiderna ger hon upp och börjar ta ut sitt "misslyckande" på sej själv.

Nu är jag väldigt, väldigt rädd igen. Hon har inte pratat med nån på soc om de här känslorna angående skolan, eller sej själv, och jag vet inte hur det funkar på psyk för henne. Men jag har mina misstankar. Jag känner igen tecknen när hon går in i det här... Ja, det här sättet att tänka, se på sej själv. Det är då hon behöver ordentligt stöd från terapeuter/psykologer/läkare hon litar på. Vilket hon förstås inte har än, eftersom det tar lång tid att bygga upp, och hon inte fick nån tid alls till det innan utskrivningen från behandlingshemmet.

Jag vet inte om jag kan ringa dit och fråga vad jag ska göra. Soc har jag inget förtroende för, och psykmottagningen har jag inga kontakter med, tyvärr och förstås. Hon är ju vuxen nu...

Jag hoppas hon kommer ikväll. Det skulle passa ovanligt bra, eftersom lillebror sover över hos mormor och morfar.

Jag hoppas hon kommer.