Mummel om ditt och datt

Ännu en dag genomlevd, och produktiv har jag varit också. Fanimej.

Politik, politik, politik - booooooring!!! Att göra lokalpolitik läsbart är en utmaning som jag förmodligen inte lyckades fixa till idag, men fem grejor blev det. Vilket är för mycket. Undrar vilka dom ställer???

Lilleman tjurade ur och vägrade låta mej anta min faders erbjudande om hjälp med att bogsera den icke-fungerande (igen!) bilen till hans garage för däcksbyte och upptorkning... Eventuellt kan gamle farbror B som kommer på besök imorgon och faktiskt vet nånting om bilar ta en koll - och om undrens tid inte är förbi åtminstone kunna klura ut vad som är fel. Sen kan jag åtgärda. Kanske.

Eftersom jag varit sjukskriven en längre period är jag extrafattig nu, vilket passar ovanligt dåligt såhär inför jul och allt. För det blir ju inför jul som minuset kommer...

Förra veckan började jag grina som en liten unge hemma hos mamma och pappa när min mindre finkänslige far drog igång om att det minsann är helt rätt att sjukskrivna ska få mindre pengar än dom som jobbar, jojomensan, det har varit alldeles för slappt länge blablabla.

Rent rasande blev jag också, men mest grinade jag. Och sa att jag förbanne mej skulle föredra att vara frisk och kunna jobba heltid, tack så mycket. Att jag definitivt inte valt att bli sjuk. Att jag vill vara frisk, kan han fixa det vore jag tacksam?!?

När jag blev sjuk sjönk min månadsinkomst med mellan fem och sextusen - netto. Inte fan ville jag hellre vara fattig och sjuk än frisk och ekonomiskt helt okej, det kan jag tala om...

Jag blir faktiskt lika ledsen varje gång jag läser om nya försäkringskasseregler, indragna sjukpenningar, allt det där som inte gör mej ett spår friskare, snarare tvärtom.

Ändå har jag tur, eftersom jag har lyckats skaffa mej ett nytt jobb efter att min förre arbetsgivare, kommunen, såg till att bli av mej mej när det stod klart att jag var för evigt förstörd, inte skulle kunna fungera som förr, aldrig skulle bli frisk igen... För även om jag inte kan jobba mer än 75 % blir det fan så mycket mer att leva på än om jag skulle ha accepterat det som numera kallas "tillfällig sjukersättning" - vilket var vad försäkringskassan ansåg att jag skulle.

Istället skaffade jag mej ett jobb. Ett riktigt jobb. Med lön.

Nu gäller det bara att orka. Annars går det åt helvete, och det inte bara ekonomiskt. Eftersom det inte bara är så att jobbet är nåt att leva på. Det ger mej nåt att leva för. Patetiskt eller ej.