Mummel i morfars fåtölj

Så. Där sitter jag, i morfarsfåtöljen, en sliten öronlappsfåtölj. I den satt min morfar och lyssnade på radio, då när han blivit gammal och skruttig och inte ens tog en Dr Special till kvällen eftersom mormor tyckte att det var onyttigt, inte nyttigt som han ansåg.

Tittar på de numera slitna armstöden, och googlar anti-makass (mindre textil tygbit som används på stoppade möbler som skydd mot fettfläckar från håret. Namnet kommer av att den hårolja som användes när anordningen kom i bruk var makassarolja.
Antimakassen utgörs ofta av samma tyg som möbeltyget i sig, eller en helt avvikande tygbit, beroende på vad som estetiskt harmonierar bäst mot klädseln som sådan. Tidigare var antimakassen oftast broderad eller virkad, allt enligt Wikipedia) eftersom de ser för jävligt ut och ordet kommer flygande, sådär som plastrong gjorde igår....

Vad nu det har med något att göra. Förutom att det kanske visar hur mina förvirrade tankar kan gå, och hur fascinerad, nästan på gränsen till perversion, jag är av ord.

Där sitter jag, iallafall, och stickar.
Som sagt.

Problemet är att de röda sockorna (färdiga) och de röda pulsvärmarna, eller torgvantarna, eller vilket ord man vill eller tycker bäst om att använda (påbörjade) ger en otrolig ångest.

Varannan centimeter ungefär slutar i tårar. Så fortsätter jag, och tänker att det är faktiskt något jag kan göra - sticka något hon vill ha, något som kanske ger en gnutta glädje i hennes mörker.

Jag blir illamående och livrädd och kan inte stoppa associationskedjan: stickar röda sockor/vantar - dotter - låst avdelning - möte måndag.

Möte måndag. Vårdplan. Soc. Att nå fram till soc. Omöjligt. Och om det inte går - fortsättning.

Jag var grym mot min son igår, så grym...

Han säger: "Det blir bra mamma, det måste bli bra, vad kan bli sämre nu?" och jag svarar honom. Säger att just nu är hon trygg, det är hon när hon är på sjukhus, men efter måndag kan det bli början av en ny cykel. Utskrivning. Hon skickas hem till sin lägenhet med tid hos läkare eller psykolog eller båda, och den där larmknappen som enda trygghet. Ett eller annat telefonsamtal eller besök från den där stödpersonen hon inte litar på, stödpersonen som upplyst om att hon inte har nåt att göra med dotterns mående utan enbart det praktiska och därför inte pratar med henne om nånting förutom praktiska saker.

Har vi tur trycker hon på larmet, och blir inlagd igen. Om ett par dagar eller veckor.

Annars dör hon.