Jag tänker på hur många som, liksom jag, sitter i ensamheten.
Den där totala, den man känner när nånting i familjen är fel, när nånting inte följer normen, när något, eller någon, faller utanför ramen.
Jag vet, verkligen vet, att det inte är så. Jag vet att det finns många, många andra som är i nästan exakt samma situation som jag, fångad mellan myndigheter, på väg att krossas mellan de malande kvarnarna som är det enorma gapet mellan politik och verklighet.
Jag vet hur jag grät när jag lyssnade på politikern som pratade om att "minimera institutionsplaceringar". Jag vet hur chockade andra blir då jag berättar om hur det är, här ute i verkligheten. Hur många som drabbas - en sjuk människa i en familj trasar sönder hela väven, man blir lösa trådar som fladdrar utan fäste.
Pratade med min äldste son igår, och jag vet att jag är en alldeles otroligt usel mamma till honom just nu. Hans vardagsproblem, hans lyxproblem, berör mej inte, och det är ett svek.
För honom är de det värsta. För mej är de bagateller...
Han orkar inte. Han sa: "Mamma, jag känner inget längre" då jag berättade om senaste incidenten, om självskadorna som ledde till den nuvarande inläggningen.
Och jag förstår honom. Jag förstår honom totalt, eftersom jag själv är på den platsen ibland: jag känner ingenting, jag orkar helt enkelt inte reagera känslomässigt, jag bara gör.
Gör det som måste göras. Ungefär, iallafall. Ibland inte ens det. Ibland låser jag bara dörren och låtsas att allt är bra. Att vi är tillbaka till när det var jag, storebror och lillasyster, när vi var familj och... Ja, och vad? När allt fortfarande var Normalt.
Hon har börjat ha tätare kontakt med sin pappa, vilket är både bra och dåligt. Bra för att hon vill det, för att hon behöver det, för att hon längtar. Dåligt för att hon kommer att gå på ännu en smäll, och tyvärr är det så att de värsta händelserna kommit i sådana situationer - efter en tids kontakt (på hennes initiativ, förstås) kraschar det hela, när hon ännu en gång inser att han inte kommer att förändras. Att det som är genetiskt i den här störningen kommer från honom, och att han är precis lika narcissistisk och egofixerad som hon - det är en jävligt taskig kombination, kan jag tala om.
Så nu är det på gång igen. Hon kommer att dyrka sin pappa ett tag, han kommer att vara bäst i världen, och troligen flyttar hon dit eftersom "jag vill lära känna min pappa ordentligt."
Och sen... Sen blir det åt helvete.
Ska jag tänka på det nu? Ska jag ö h t fundera på hur jag ska hantera allt sen när det kraschat igen?
O nej. Jag orkar inte. Men det gnager. Hela tiden. Jag är rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar