Mummel om o-verkligheten

Försöka få bilen att gå. Åka runt, in på Lidl - en massa godis. Sen ner på stan, bokhandeln: tomma cd-skivor och permanenta pennor, nån sorts barngrejor, som bokmärken fast ändå inte.
Och leksaksaffären, present till lillebrors tjej - bokmärken.

Bilen startar, hoppar fram, låter som kriget, men går ända hem.

Sen bara lillebror och jag, han syr på sitt Pingubroderi, jag stickar tumvantar, tv:n på, godis och godis, och sen mat.

Hela tiden mal det i mej: du är en dålig mamma, din unge är på sjukhus och du är inte där och hälsar på, inte på två dagar, du sätter ett av dina barn före det andra...

Och det gör jag. Jag tar bara inte med mej lillebror dit upp, det gör jag inte. Tillochmed jag tycker att det är skitotäckt. Mannen med kalsongerna på utsidan av sina byxor, som går och sjunger. Kvinnan som som skriker högt, skrattar hysteriskt, för samtal med nån som inte syns.

Han ska inte se det, så är det bara, och mina föräldrar är bortresta till den fest jag nu inte åkt till eftersom jag bara måste vara här, i närheten.

Första natten på avdelningen hade hon ett otal panikattacker, och lyckades rispa sej. Så var det. Inatt var det visst lugnare. Men ändå.

Jag vet inte. Får liksom ingen ordning på det. Inte på mej själv, inte på hur mitt liv ser ut, inte på nånting. Jag förstår inte att det är så här det är.

Jag frågar henne: ska jag göra si? Ska jag göra så?
Hon svarar, ja eller nej. Det är ett enormt framsteg. Men hon kan inte svara Dem, ingen som gör att hon känner sej pressad, då blir hon tyst, går in i sej själv, blir nästan katatonisk.

SÅ jag gör. Jag gör, och jag säger, och jag checkar och dubbelcheckar med henne: vill du det här???

Fy fan, vad jag är trött. Och förvirrad. Avskuren, distanserad.