Hemska dagar med liten son som kräktes i skolan, och en Mummelmamma som åkte på en släng också, trots att hon aldrig får magsjuka! Gener. Farsan är likadan. Spytt har jag inte, även om jag gärna velat, men mycket tid har tillbringats på toa...
Alla hjärtans dag blev trots det, eller kanske tack vare, alldeles underbar. Jag och lilleman hemma, med härlig sovmorgon. Och han är alldeles underbar.
"Du får mitt hjärta att brinna", sa han, och "Du är så vacker, mamma!"
På kvällen, vid sovdags, kom han med sin kudde till min säng.
"Men kommer du?", sa jag.
"Ja, det är ju Alla hjärtans natt nu, jag vill gosa lite och visa lite kärlek", sa han...
Det är tur att man har dom, barnen. Den store sonen ringde, och rapporterade från anställningsintervju. Han vill ju inte vara kvar på den Stora Drake i den Stora Stad han är nu, men hade blivit uppringd av konkurrenten och hade liksom inte mage att inte gå på intervju, åtminstone. Så kanske kan han tänka sej en sommar i den Stora Staden iallafall, vilket nog är bra.
Vuxna barn som flyttat hemifrån ska inte flytta hem igen. Upplagt för trubbel...
Min enda dotter fattas mej, och det är ett stort, stort hål nånstans i magen. Jag kommer på mej själv med att tänka på då hon var liten, min lilla persika, med rödblont hår och gräddhy, lockarna som var så svåra att kamma - och som hon skrek!
Sen minns jag när hon färgade det svart. Klippte av det. Håret, alltså. Allt blev svart.
Tiden då hon bodde hos sin far, den som slutade med en månad på sluten avdelning, med otroligt mycket rispande på armarna. Hade jag kunnat fortsätta hålla i om hon inte flyttat?
Jag vet ju att allt eskalerade då hon bodde där, hur otroligt besviken hon blev, trots att vi pratat så mycket om hennes pappa, om hur han är, att hon, om hon skulle bo där, måste acceptera honom och hur han är funtad, inte tro att han skulle ändra sej.
Fast det trodde hon, förstås. Så rasade det sista av idealbilden hon byggt under alla år, av den pappa hon ville ha blev inget kvar. För han är som han är, inte så som hon önskar att han ska vara.
Lilla älskade dotter, jag saknar dej så oerhört och älskar dej ändlöst! Det finns inget annat som kan fylla det där otäcka hålet...
2 kommentarer:
HeJ! Jag känner så väl igen det. De fina minnena och just när de började färga håret kolsvart o blev instängd med rispiga armar, gömda rakblad och alltid osams..
Tänker just på när min dotter var liten, mjuk o kramig..nu går man på krossat glas, känns det som.
Tack för att du finns vännen i cyberspace
Tack själv.
Även om jag inte känner mej som om jag kan vara värst stöd för nån, särskilt inte mej själv!
Men - det är en absurd paradox att det är en sån tröst och ett stöd att veta att man inte är ensam.
Så kämpa på.Jag är här, och finns på mail (till höger i listen)
Skicka en kommentar