Mummel om tappad sug, igen

Jag orkar inte.
Förstås fortsätter jag ändå. Jag har lovat, och då gör jag.

Mejlar. Tänker. Vad göra? Finns det nåt jag kan göra?

Och så orkar jag inte.

Jobbade till... Sent. Mina föräldrar ställde upp, hämtade lilleman, han fick duscha (en av hans favvogrejor hos mormor och morfar, dom har en cool duschkabin!), ligga och mysa och titta på tv på mormors säng. Men ändå.
Det blir ju så jävla uselt. Rusa in, tacka, hem, göra varm choklad med limpmacka som paniklösning (mycket uppskattat, men ändå, som sagt) och sen läggdags.

Så då blir det som det blir. När lillen säger: "För mysets skull, mamma - får jag sova i din säng?" säger jag givetvis ja. Och sover. Det var skönt, nödvändigt, och jag kanske känner mej rätt okej efter en natts sömn...
Med den lille bredvid sover jag, trots att han är het som en kamin och mer liknar en propeller än nåt annat då han sover. Eller kanske just därför.

Nu undrar jag vad jag ska göra, förutom att vänta på svar från socialutskottets ordförande. Jo, jag har mejlat. Det är ju trots allt socialutskottet som fattar såna beslut, om utskrivning av intagna på behandlingshem. Jag/vi vill ha ut informationen om på vilka grunder beslut fattats om inskrivning och framförallt om utskrivningen.

Nu är det väntan. Hopp - det var längesen.