...och så är det dags. Igen. Åter. Cirkel.
Nu har hon skurit sej, och det är så förbannat onödigt, inte sen midsommar har det hänt.
Och ja, hon är på sjukhus, psykavdelning, och både hon och jag hoppas och hoppas att hon får stanna ett par dagar, över helgen, tills...
"...vi hoppas att hon får stanna tills en ordentligt vårdplan har gjorts upp..." Citat soc, när jag äntligen efter hela dagen fick tag på nån.
Den där vårdplanen jag krävde skulle finnas innan hon skrevs ut från behandlingshemmet. Hej hopp.
De vill inte prata med mej på soc längre, och det kan jag iofs förstå, det kan inte vara kul att bli ifrågasatt på det här viset - men vad förväntar de sej, egentligen? Att jag ska stötta dem i besluten som så helt uppenbart sätter min dotters liv på spel?
Jag var hos henne rätt många timmar igår kväll, och vi pratade och pratade, om mycket. Hon pratar med mej, och det känns väldigt bra.
Vi pratade om hur svårt det är för henne att fixa det här, hur svårt det är att orka, och hur mycket hon längtar tillbaka till behandlingshemmet, dess struktur och personal, känslan av att det fanns riktning och mål - allt det där hon inte känner nu.
Jag vet inte hur jag ska nå fram till soc med det här, att de inte kan utgå ifrån "normaltänkande" vad gäller henne, att hon, med den väldigt komplexa psykiatriska bild hon har, tänker helt annorlunda jämfört med dem.
Hon vill ha mej med. Hon säger: "Du vet ju att jag blir stum, eller bara håller med, mamma, du kan ju säga det jag vill ha sagt", och jag tänker att ja, så är det, och minns vad soctanten sa:
"Du ska inte tänka och tycka åt henne."
Så sa hon i telefon igår. Det är helt uppenbart att de inte vill ha mej med i det här, att de anser att jag på nåt vis stör, men de förstår ju inte...? Det är faktiskt så att hon inte kan prata i de där situationerna, vilket hon upplyst om, också...
Men jag är besvärlig. En jävla pain in the ass, helt enkelt. Jag kräver saker. För hennes del.
"Du ska fokusera på att bara vara hennes mamma, du har inte resurser att hjälpa henne", sa soctanten också, och jag kände att jag var riktigt duktig när jag inte bad henne dra åt helvete och titta på hur mycket de har hjälpt henne.
Och idag? Idag är jag trött, och har tagit ledigt. Ska hämta lillebror tidigt, och ha en skön eftermiddag och kväll med honom, bara vara småungemamma...
3 kommentarer:
Mummelraringen...
Vad härligt, ändå att du/dottern pratar med varandra... Ändå..
Det knyter sig i magen på mig.. När jag hör hur du/dottern blir överkörda av soc... Ärligt sagt... Vilka käftsmällar de levererar, dig/skruttan din! Vilka tror de att de är?
Jag vet ingen råd.. Finns det ingen stödvuxen som både du/dottern litar på... Som kan rycka in?
Pok
Mallakännerdinförtvivlanbralla
Tack för din kommentar. Säger samma sak om myndigheterna...det ser oss inte som människor utan söker "problemet". Och är man väl i kontakt med SOC så tyvärr är man nog fast hos dem ett tag. Hos mig känns det alltid som en ständig kamp mellan oss och det tar verkligen på krafterna. Men jag har ett liv och kämpar för det...och ska inte låta dem ta min framtid, utbildning och för den delen inte mitt liv. Motsätter vårdnashavare någonting "eftersom du vet säkert att myndigheterna KAN, och VET ju bäst" blir barnet/ungdomen i princip LVU:ad.
Det känns precis som man blir behandlad som ett objekt och inte som en människa. Sedan har dessa SOC människor oftast ingen egen erfarenhet hur det egentligen är...och jag slutar aldrig förundras över hur de slänger ut sig kränkande kommentarer till en.
Det är som om orden bara flyger ur munnen på dem ibland.
Hoppas du orkar, även din dotter.
Vet inte om jag kan säga att "det blir bättre" för ni verkar ha haft det tungt ett bra tag, lika så jag...men någon skillnad har det nog dässvärre inte blivit. Fast man ska nog aldrig sluta tro, utan man får helt enkelt inte ge upp även om man känner att man inte orkar längre. Ta hand om dig!
Kramar /Camilla
Ni alla fina...
Maktlösheten går inte att beskriva, och då är jag ändå en sån där som har "resurser": jag vet var jag ska hitta info, och jag har en hel massa erfarenhet, från båda håll, om man säger. Herregud, jag har s k r i v i t om sånt här, gjort reportage om hur människor kämpar mot Makten...
Vi jobbar på, jag och min dotter. Hon har ju kommit så långt nu att hon ber om hjälp - även om hon inte säger saker rätt ut så svarar hon på direkta frågor, vilket hon aldrig gjort förr.
Om jag bara kunde få soc att fatta... Om bara soc kunde fatta att dom inte kan utgå ifrån sina normer - vad de nu är. Det skiftar, och så kommer prestigen in. Jag ska inte lära dom deras jobb, typ. Men jag känner ju henne bäst av alla? Hon litar ju på mej, märker dom inte det?
Det är rent förbannat.
Och Camilla: ingen människa ska behöva uppleva det du gjort och gör. Du är stark och vacker i din kamp, minns alltid det.
Och vi, du och jag och min dotter, är inte ensamma. Ensamheten kan ibland vara den värsta fienden, men kom ihåg att jag, att vi, också finns.
Du är inte ensam!
Malla: jag ska vara med på läkarsamtal nästa vecka. Jag hoppas att det är en läkare som är öppen och som har läst journaler och som kan bli ett stöd...
Förra gången var det en läkare som hjälpte oss, då när hon kom in på behandlingshem. Då var det en läkare som vände allt.
Skicka en kommentar