"Mamma, jag älskar sån här luft, den är så... så... vintrig!" säger lillsonen då vi cyklar mot centrum.
Och jag känner det, jag också. Att den underbara höga nästan-höstluften lyfter. Det finns en aning om ändrad färg hos en del träd, som om de gör sej färdiga, förbereder sej. Först för en fantastisk uppvisning, sen för vila.
Han fortsätter med sånt där hela dagen. Små guldkorn, sånt som bara barn ser, sånt som mina trötta cyniska bittra vuxenögon missar i vanliga fall, och jag tackar alla positiva krafter för att jag har turen att ha barn.
För de andra har gett mej detsamma. Det är bara det att jag glömt bort det. Nu tänker jag inte glömma, och om jag får tänker jag låna vartenda barnbarn jag kan tänkas få privilegiet att få möjlighet att lära känna så mycket som möjligt.
För att få se alla små myror och kryp med nya ögon ännu en gång, för att få se hur färgerna skiftar på exakt samma träd, för att få uppleva världen ny igen. Bättre kan nog inte finnas. Så många inskränkta vuxna glömmer bort det där, och talar istället om att ungen har fel - inte har de fel. De har väldigt rätt. Det finns otaliga sätt att upptäcka självklarheter. På nya vis.
3 kommentarer:
Vad underbart. Våra barn lär oss att se livet som det är. Här och nu.
Mindfulness!
Det är bland det bästa m att få barn i olika kullar... Man får uppleva allt på nytt, igen och igen!
Pok
Tyckerocksåomdekrispigahöstdagarna
Att få det enorma privilegiet att vara både ung mamma (20 och 23 då de äldsta kom) och "gammal"(35 när efterrätten damp ner) är helt underbart.
Den självklara mindfulness kidsen har är nåt som egentligen borde vara obligatorisk vidareutbildning för samtliga människor i världen!
Jag lyssnar till Jon Kabat-Zinn igen och tänker att min lille unge kunde lära honom en del om närvaro...
Skicka en kommentar