Gårdagens tillbakablick fick mej att fundera lite över hur otroliga historier ganska ofta är helt sanna.
Kanske är det en av orsakerna till att jag älskar mitt yrke (trots allt...): det finns alltid en möjlighet att råka på en av dom, bara sådär. Det är förresten så att de allra flesta människor har åtminstone en alldeles otrolig historia att berätta.
Jag brukar snoka i människors liv, det är ju liksom det jag gör. Jag minns en del människor bättre än andra, men allra mest minns jag historierna.
Som kvinnan som firade att hon blivit svensk medborgare. Ett alldeles vanligt 20-sekundersinslag i nyhetssändning, jajamen - men jag blev kvar rätt länge och pratade. Möttes nämligen av kvinnans dotter, som var skiträdd. Det var första hälften av 1990-talet, och ursprungligen kom mor och dotter från Rumänien.
Historierna jag fick höra - och som ingen annan sen hört från mej, det kan jag lova - var underbara i sin hemskhet. Jag förstod dotterns rädsla. De hade släkt kvar, och allt var inte som det skulle trots Ceaucescus försvinnande några år innan. Och det var på riktigt, sådär riktigt som jag, som ung svenska inte kunde förstå ordentligt. Inte riktigt ta in.
Eller några av mina egna historier, jisses amalia. Jag minns när jag trodde att jag höll på att bli galen på riktigt, jag åkte till psykakuten, men det blev en riktigt lång väg, för hur jag än körde kom jag aldrig fram. Grät gjorde jag också, och som ett mantra upprepade jag: Jag vill inte vara en duktig flicka, jag vill inte vara en duktig flicka...
Vilka slutsatser man nu vill dra av det.
Nåväl. Jag satt där i väntrummet, institutionsgrönt, inpyrt av ångest, och i en stol en bit bort satt en mycket påverkad man och försökte tända en pipa. Han försökte och försökte och jag tänkte:
Han kommer att elda upp sej själv. Sej själv, väntrummet, mej. Jaha.
Inte mer än så. Det var bara ett "Jaha" som svävade omkring mej, vem bryr sej?
Och så - en underbar läkare. Som bara frågade hur mitt liv såg ut. Och jag berättade: två barn under sju år, heltidsstudier med lite extrakurser inslängda, kanske 20 poäng extra per år, de senaste tre åren, en unge född med reflux, vidriga undersökningar, medicinering, operation, och så den andra ungen som krockat med en bil, och visst ja, extrajobb på nätterna, och så var det ju den där bakteriella lunginflammationen jag fick och som jag nog kanske inte hunnit återhämta mej riktigt ifrån för min man var ju tvungen att satsa allt på företaget inklusive alla våra pengar, och förresten höll nog äktenskapet på att gå åt helvete...
"Du är utmattad" sa läkaren.
Jag fattade inte vad han pratade om, vadå utmattad, jag var ju galen för det sa min man iallafall och jag glömde saker och kunde inte läsa - och sen sjönk det liksom in.
Självklart klarar ingen människa ett sånt liv. Inte ens jag. Vad jag kände? En helt sjuk mix mellan oerhörd lättnad - och skuld.
För jag hade ju misslyckats. Jag hade misslyckats. Jag kunde inte se att det fanns andra som hade del i att mitt liv kändes över och slut när jag var 26.
Är det inte för sorgligt???
(Kolla... Vältrande i självömkan. Det är ganska skönt. Jag kan göra det - utan att störa nån annan!!! Nice....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar