tisdag 23 september 2008

Tillrättat misstag?

Fick samtal från soctanten igår.
Hon ville boka in ett möte, sej själv plus en till soc:are och så jag då.

Okej, sa jag, och inte mycket mer, eftersom jag kämpade för att inte gråta. Särskilt när fanskapet säger "...men meningen var ju att hon skulle hem redan i augusti..." och jag känner att det faktisk inte är lönt att påpeka att vi hade ett jättemöte på flera timmar där samtliga deltagare var överens om att det måste till en ordentlig utslussning.

När jag lagt på luren tänkte jag en stund.

Av mej krävde de skriftliga frågor. Då vill jag ha skriftligt svar också.

Så jag mejlade, till chefen, och till soc-tanten. Med upplysningen om att jag inte kan se nån orsak till att sitta i ännu ett möte med människor som inte är ärliga mot mej. Och att jag, liksom dom, vill ha skriftliga svar på mina frågor från ansvarig/beslutande tjänsteman, och/eller -kvinna.

Sen grät jag igen, och ringde psyk.

Inte fan kan jag börja jobba på måndag. Jag lever i ett tillstånd av ständig skräck med adrenalinnivå max. När den rara sköterskan på psyk frågade mej hur länge jag varit sjukskriven kunde jag bara gråta och säga att jag inte minns.

Jag minns faktiskt inte, det är läskigt. Det är mycket från de här senaste månaderna som jag inte minns. Och jag är rädd.

Jag tycker inte om det. Jag är inte en rädd människa, jag löser ju för fan problem, vad är det som händer? Att upptäcka att kropp och själ inte fungerar är nog det mest skrämmande jag upplevt på mycket länge.

Igår tog jag fram ett broderi som legat till sej ett tag (några år???), min dotters doptavla. Jag har gjort två hittills - sönernas. Dotterns är två tredjedels färdig. Jag tänkte: den ska hon ha i sin lägenhet, den ska hon få med sej till sitt nya liv, det är en fånig, fånig sak, men vartenda litet jävla korsstygn är gjort med kärlek.

Varje stygn tar minuter att göra. Mina ögon ser inte. Mina händer kan inte styra nålen. Och då glider jag ännu en liten bit neråt, ner mot det där svarta hålet jag aldrig mer skulle hamna i.

Och så svär jag för mycket.

3 kommentarer:

Majsanochmalla sa...

Men... Kära, kära Mummelmamman.. Du gör så rätt.. Mitt i kriser/törnetaggar och jävulskap.. Så gör du praktiska saker. Klarar av att kräva rimligheter (skriftligt på ALLT!!! Soc, sjukvård mm, mm... Då behöver du faktiskt inte komma ihåg själv! Och... Tro mig... Det skriftliga är ett "hot i sig" för alla inblandade... Det skrivna ordet du vet...

Svära så det osar... Har du all rätt att göra...

Pok


Mallakrissysterbralla

fideli sa...

Hej

hittade hit via Marcus Birro och känner igen mig i en del av det du skriver...hit vill jag återkomma och läsa mer /fideli

Mummel sa...

Ni är fina...

Mina trösterskor! Gråterskor har jag nog av IRL... Undrar varför "vänner" så ofta vältrar sej i ens olycka?

Andningshål är underbara.
Ni är underbara.

Jag tänker fortsätta skriva, om inte annat för att se ERA ord!

<