torsdag 18 september 2008

Panikmummel...

Jag har gjort det. Skickat en skrivelse.

Till en massa folk, politiker, tjänstemän - och en kollega.

Nu vet jag inte vad jag ska ta mej till. Min dotter är apförbannad på mej och vill inte prata med mej. Jag förstår henne på ett plan, och respekterar förstås hennes känslor.

Men: jag måste börja kräva att hon respekterar mina också, precis som jag gör med hennes storebror. Jag kan inte fortsätta att vara möjliggörare, det vet jag ju.

Jag ska börja på en anhöriggrupp. Det där lät något barnsligt, va? "Börja på"... Men så är det ju. Och kanske är det en av de saker jag behöver, tillhörighet, möjlighet att prata med såna som faktiskt förstår utan att man behöver förklara. Det kom brev idag med tider och program, läkare och arbetsterapeuter och fika till självkostnadspris.

Och det blir nog bra.

Jag måste bara ha slutat gråta hela tiden tills dess. Mina ögon syns knappt längre. Jag droppar i ögondroppar som ska göra allt bättre, men det funkar inte. Ska nog lägga mej i badet med en tepåse på varje öga, det brukar lena lite...

Och ja. Jag är helt urlakad. Tråkig. Inga ord kvar, knappt. Det var som ett år i tortyrkammaren att försöka formulera det där jävla brevet. Nu finns inte mycket kvar.

4 kommentarer:

Majsanochmalla sa...

Anhöriggrupp.. Bra där gumman.. Låt ungen vara förbannad.. Hon har inte patent på känslor..

Pok

Mallatyckerdugörrättbralla

Anonym sa...

Kärlek och värme till dig. Jag tänker på dig.

Anonym sa...

Jag tror på en promenad idag. En lång. Frisk luft, tysta tankar. En andpaus.

Var rädd om dig.

Mummel sa...

Eftersom jag numer ståtar med Sveriges renaste helkaklade badrum kommer jag knappt att kunna ta mej mellan sängen och resten av lägenheten.

Städning förhöjer smärtnivåerna över skalans megagräns.

Och inte kan jag duscha heller, då skitar jag ju ner....

<