Nu - är den sista skiten uppburen på vinden.
Skit och skit förresten - mina stora barns ägodelar, det de ska ta härifrån till sina egna hem, var det nu kan bli...
Jag kan höra storsonen:
"Men vad är det-och-det, jag kan väl inte hålla på att gräva runt i lådor på vinden, heller!"
Och jag svarar:
"Då skulle du ha packat ihop dina egna grejor och burit upp dom på vinden, inte låtit din funktionshindrade gamla mor göra det!"
Eller nåt sånt. Det kommer att hända - jag ska skriva in det i bloggen när det blir...
Nu mår han rätt bra, min förstfödde. Hans hårda jobb under de senaste åren - det som ingen annan än jag lagt märke till - börjar ge resultat, med angenäma problem som följd. Det är inte att välja mellan pest och kolera, som han säger, det är mellan positivt och postitivt. Ska han fortsätta plugga, men den relativa frihet det innebär, eller ska han satsa på den rätt osäkra vikariesvängen inom journalistiken?
De ringer efter honom, stortidningarna. Han har skapat sej ett rykte. Och det smickrar givetvis en inte-ens-21-åring. Därtill tycker han förstås att det är skitkul, särskilt det senaste knäcket. Och det är de som ringt igen, och vill ha honom på en månad. Mitt i terminen. Långt emellan städerna är det, så nån dagspendling funkar inte.
Jag känner såhär: jag stöttar honom i det han beslutar, även om jag förstås har åsikter och råd, när han ber om det.
Sånt där måste jag minnas. Det otroligt positiva som finns i mitt liv, via min älskade son. Eller söner, förstås.
Och det som är bra med min dotter måste jag också komma ihåg, hur svårt det än är att hitta just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar