Mummel om tolkningar

Man får perspektiv på saker och ting, kan jag säga.

Tänkte på det då jag ringde och kollade om dottern igår, och blev glad för att hon inte rispat sej sen i fredags.

Egentligen är det galenskap, inte riktigt klokt, helt sjukt och så vidare i evighet - men så blir det ju. Om hon inte gör sej själv illa eller hamnar på sjukhus på några dagar så känns det om inte bra så iallafall som om det är ett litet framsteg.

Fast jag tänker på att det faktiskt gick en månad drygt då hon inte rispade sej alls - eller gjorde det? Det kanske bara var som de trodde, vem vet. Det är ju inte så att de genomför en full kroppsbesiktning varje dag.

Sist jag såg henne såg hon för jävlig ut. Jag grät en hel natt efter det, vid tanken på att hon var täckt med sår, och ärr, knappt en centimeter hud var oskadad. Mitt lilla barn med persikohuden, hon som glittrade som guld och grädde, sönderskuren helt och hållet. Av eget val.

Sånt ser man i mardrömmar. Då är hon ofta liten, en liten bebis, eller det lilla guldhårade flickebarnet som egentligen inte alls var en ledsen typ, tvärtom, hon var glad och tuff och gick sin egen väg, och jag var så stolt över henne.

Jag är fortfarande stolt över henne. Hon har så otroligt mycket att ge världen, så fantastiskt många bra sidor, begåvningar... Dom ser hon inte själv och blir förbannad om man framhäver. Som om hon inte tillåts vara bra. Av nånting.

De störningar hon har är allvarliga, det vet jag, det är en fråga om liv och död och kommer att vara det i fortsättningen också. För henne är det lätt att stanna i det invanda, låta de destruktiva mönstren djupna, låta det smärtsamt kända regera och inte släppa fram det okända, för det vet hon inte hur smärtsamt det kan bli.

The devil you know och allt sånt.

Ibland tänker jag att det kanske hade varit bättre att försöka få iväg henne till pappas släkt, låta henne leva med dom ett tag - men minns sen de ännu sjukare relationerna där, faster missbrukare och faster få-migrän-så-fort-nåt-ska-göras, och inser att det får hon ta själv, sen. Förresten är GB mycket svårare att leva i för nån med problem än Sverige.

Måste försöka prata med henne själv idag, vare sej hon vill eller ej... Jo, jag vet. Det går inte att tvinga nån att ta telefonen om de inte vill...