Det har varit så konstiga dagar nu.
Exet (ett av de gamla, vi har varit skilda i typ tolv år) har varit här, bott här. För det gemensamma barnets skull, förstås.
Det är intressant att se hur han faktiskt har förändrats, hur det faktiskt är möjligt att människor förändras när de är femtiplus.
När vi gifte oss var jag i tidiga tjugoåren, han i sena tretti. Det skiljer sexton år på oss, och när jag blev vuxen gick äktenskapet åt skogen. Han klarade inte att leva med en vuxen kvinna. Nu har han uppenbarligen tagit itu med en massa gammal barndomsskit, och fått en hel del insikter om sej själv - vilket är alldeles f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t, särskilt som jag verkligen, verkligen, verkligen behöver honom som fungerande medförälder nu.
Det har han nämligen inte klarat av att vara hittills.
Annars kaos. Svärta. Ångest och ont i hjärtat också, vad ska jag ta mej till? Hur ska jag orka leva när jag inte kan lösa problemen, inte agera?
Det är ju vad jag gör. Löser problemen. Agerar. Ser till att saker och ting fungerar, för fan.
Nu fungerar i princip ingenting, även om det kan se ut så. Jag fixar jobbet, trots allt. Jag fixar att ta hand om den lille Vilde, vi har det ytligt sett som vanligt.
Men hela tiden far det runt i mej, hela tiden är det så att mitt inre, mina tankar och känslor, är kaos.
Det känner han, den lille. Det är jag rättså säker på, faktiskt. Men nu, just nu, låtsas jag normalitet och ber till högre makter att det inte blir han som hittar sönderskuren eller medvetslös eller ännu värre syster.
Hjälpen? Finns inte. Inte förrän det finns en diagnos. Och det gör det alltså inte. Flera veckor kvar, sen kanske. Och om inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar