Ibland inser man saker, sådär otäckt glasklart.
Igår insåg jag att jag distanserar mej inte bara från mej själv och mina känslor, utan också från människor i stort.
Jobb: intervju inför julhappening, med tre personer. Glada, entusiastiska, vibrerande av lust och musik. Dom vill krama mej när vi träffas, vi har setts förr, förstås, så är det ju i småstäder och för lokalreportrar. Jag känner hur jag stelnar, och drar mej undan, kanske omärkligt för dom, men väldigt tydligt och märkbart för mej.
Sen, efter intervjun (och kramarna, förstås kramas jag...) tänker jag på hur ensam jag gör mej.
Jag klarar inte närhet i nån form alls nu, inte sen de närmaste jag har tar avstånd.
Det var inte riktigt sant. LilleVild är mej nära, fysiskt och menalt. Den store är mej nära, mentalt.
Men inga andra.
Och jag kan inte se mej själv släppa in nån, heller. Resten av livet, kanske fyrtio år, kanske mer - eller mindre - sträcker sej som en mardröm av ensamhet. Självvald men påtvingad.
Av omständigheterna tvingad väljer jag för överlevnads skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar