Jag har hittat platser där jag kan höra till i min sorg och min uppgivenhet.
Hur kan det komma sej att andras upplevelser av liknande händelser blir en sån tröst? Jag menar, jag unnar ingen människa i hela världen att behöva gå igenom det jag själv gör - men blir nästan lycklig av att se och läsa berättelser som kunde vara mina.
Det är väl känslan av tillhörighet, kan jag tro. Jag tillhör en grupp med liknande erfarenheter, jag har hittat människor som kan förstå hur jag känner mej, utan att jag behöver förklara, ens.
Det är stort. Människor är vackra och starka, tillochmed i sin sorg och sin uppgivenhet. Och de har styrkan att finnas till för andra, också, är det inte fantastiskt, egentligen?
Jag fick ett mejl också, från andra sidan Atlanten. En kvinna som jag stött på i andra sammanhang, och som berättade sin historia om de upplevelser hon haft av en nära anhörig med samma problem som jag drabbats av i min närhet. Och det var så skönt, trots att det blev skitjobbigt att svara henne eftersom min mejlserver vägrade att skicka till AOL-adresser!
Nu ska jag försöka finnas i känslan av tillhörighet. Det är en ovan plats att vara just nu, när isolering och ensamhet satt spår i själen. Men: det visar att upplevelser inte är detsamma som Sanningen, vilket är otroligt skönt.
Jag hör till. Det finns fler. De har kunskap att dela med sej av. Allt är inte hopplöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar