Det känns som om hela kroppen brinner.
Varje muskel är spänd, det dunkar av smärta i huvudet, en eldboll i magen.
Hon har inte kommit hem. Bestraffningen.
Så känner jag: detta är bestraffningen för allt det jag sade. Att det inte finns alternativ. Att det inte är jag som gjort reglerna, inte jag som bestämt hur samhället fungerar, men att vi alla måste försöka anpassa oss efter det som gäller.
Att jag inte kan ge henne pengar, eftersom jag inte har några över. Mat, kläder, bostad, självklart, men om hon vill ha pengar att spendera på nöjen måste hon ha sysselsättning. Jobb eller skola. Så är det bara.
Nu stannar hon borta. Mobilen har hon inte med. Hon har ingenting med. En kofta har hon på sej, och det är minusgrader ute.
Ångesten äter upp mej. Hur ska jag klara av livet? Väcka lilleVild, låtsas normalitet, gå till jobbet, fokusera?
Det är förstås omöjligt, nånstans kommer det att brista. Men jag måste ju också klara av att överleva i det här samhället? Inte kan det vara så att jag förväntas ge upp allt, och därtill ge upp allt för min lilles del? Sälja lägenheten, bo i nåt kyffe, för att hon ska få pengar utan att göra nånting?
Nu är gränsen till galenskap tunn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar