En del saker slipper man helst att veta, faktiskt.
Det är ju ännu en grej som ingår i jobbet, att läsa åtal och domar.
Det kan vara alldeles obeskrivligt genomvidrigt. Det kan verkligen få mej att fundera över hur jag kan fortsätta att med näbbar och klor slåss för övertygelsen att människor är goda, sådär egentligen.
Nu vet jag ännu mer om nåt jag helst hade förblivit helt ovetande om, och jag analyserar (förstås!) genast min reaktion. Hur känner jag? Hur hanterar jag?
Jo: mest känner jag en stor, stor trötthet. Och jag hanterar genom att intellektualisera, genom att diskutera dödsstraff med kollegor (jag är emot, btw, eftersom jag anser att mördare ska få leva resten av sitt liv bakom lås och bom. Att ha ihjäl folk är alltid fel, samhället bör inte sänka sej till deras nivå, och förresten skulle det bli den lätta vägen ut för dom.), diskutera hur vi människor egentligen är funtade som kan ladda ner tillexempel videosnuttar på Saddam Husseins avrättning och sedan rysa över hur ociviliserade dom andra är. Dom där som filmar. Som står bredvid och hurrar när nån dör, albeit diktatormördare. Som tillämpar dödsstraff.
Det finns ingen logik i det där för mej, jag förstår det inte, och kan inget annat göra än att konstatera att jag faktiskt inte fattar.
Så skriver jag om det i tidningen. Våldtäkter och mord, övergrepp på barn, människor som utsätts för en massa brott, hemska eller mindre hemska. Gör intervjuer med utsatta. Ser hur en del av dom verkligen är på väg att gå i bitar, och inget kan jag göra förutom att dela med mej av min kunskap om vilka som kan hjälpa till, om psykvård och kyrka och brottsofferjourer och socialförvaltning.
Ibland blir det mardrömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar