För ett antal år sedan tog mitt liv slut.
Allt jag trodde var det som var jag försvann. Det var en svår period. Jag slutade leva ett tag.
Sen blev jag lite förbannad istället för att bara vara ledsen och rädd, och efter ett par år, sådär, började jag bråka. Med vården. Med försäkringskassan. Med arbetsförmedlingen.
Jag skickades på rehabvistelse, och där vände det. Lite av en olyckshändelse var det, en av psykologerna hade råkat falla för en metod som kallas för MBSR, och hon tipsade mej om en man som heter Jon Kabat-Zinn och hans arbete.
Jag har sedan dess (och det är rättså många år nu) försökt att använda mej av de verktyg jag fick genom att dels läsa Kabat-Zinns Full Catastrophe Living, dels öva meditiation. Eller avslappning. Eller vad man vill kalla det för. (jag fick ett diskbråck till, i ländryggen, av yogaövningarna, men jag bytte ut dom mot en form av medicinsk qi gong, och det funkar lika bra, det).
Men: när jag är i djup kris, som nu, kan jag bara inte. Det är helt omöjligt. Om man i den ekvationen tar in att det var bland det svåraste jag gjort i mitt liv att börja lära mej mindfulness-meditera kanske det är lättare att förstå problemet. Jag vet vad jag borde. Jag vet att det hjälper mej. Men jag hittar inte kraften.
Nu ältar jag sånt jag ältat länge, men behöver man älta så behöver man.
Resolution: jag ska läsa om Full Catastrophe Living, och jag ska läsa om Coming To Our Senses också.
Kanske jag finner lite kraft där?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar