Tittar på ett föda-barn-program på tv.
Jag gör det ibland, trots att jag vet att det blir väldigt, väldigt sorgligt.
Det är ju nämligen för sent nu. Inga fler barn. Aldrig mer får jag uppleva den där otroliga känslan av att föda.
Minns sista gången, då när jag inte visste att det var sista, när jag trodde att det skulle bli en unge till. Vilken fantastisk upplevelse! Vilken kraft, så stark och oövervinnerlig jag kände mej när jag födde min son!
Varje steg kände min kropp igen eftersom den fött två gånger förut, varje nyans i förlossningsförloppet var underbar, och jag hade bestämt mej: det är inte smärta, det är kraft! Ren urkraft, urmoderskraft, den ultimata kvinnokraften - och se! det blev ett gossebarn...
Fantastiskt. Jag tar fram dagboken från den tiden ibland, läser det jag skrev i det nyförlösta ruset, när jag hade min pyttepojke bredvid mej istället för inuti mej, och jag gråter.
För det blir ingen mer gång, det vet jag ju nu.
Jag önskar att jag hade haft vett att uppskatta varje förlossningsupplevelse på det sätt jag gjorde den där sista.
Det är mycket som är för sent nu, många misstag som aldrig kan rättas till, och många upplevelser som ligger bakom mej. Det är svårt att ställa om. Från familjeliv till.... Ja, till vad? Eller får jag helt enkelt omskapa min bild av familj, kan det funka så?
Jag menar, jag och lilleVild, vi är en familj. Till den hör förstås hans syskon, även om de inte bor här längre. Mina föräldrar. Alla mina syrror, so help me god. Deras ungar.
LilleVild har ju sin pappa-familj också, tur han har, ungen, han kan ha flera familjer igång samtidigt...
Nää. Jag försöker hitta trösteord. Får tänka Anna Kåver istället. På med ljudboken igen, bara. Acceptans, för fan, inte försent...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar