Låtsas som om jag är kompetent, går på presskonferenser, åker ut och pratar med folk och skriver reportage - men ujujuj, så tomt det känns. Själlösa texter utan annat än yta. Så blir det när hjärta, själ och hjärna hela tiden är på annat håll.
Uppvridna.
Fick levererat den bok jag beställt igår, en tung vetenskaplig sak, som handlar om just det.
Läste inledningen och typ tre sidor innan jag fick en ångestattack som gjorde att jag tamejfan inte kunde komma ett ord vidare. Det ligger för nära.
Så jag grinade i stället, sen sov jag.
Inser att sömnlösheten övergått i ett omätligt sömnbehov. Jag sover, alltså slipper jag hantera verkligheten. För verkligheten vill jag inte hantera. Kan inte hantera. Allt jag gör är misstag, hela tiden. Jag är ett stort misstag.
Den lille Vilde ringer innan jag lyckats somna ifrån. Han viskar, nära luren:
"Mamma, får jag sova hos dej imorgon?"
Jag säger som man ska vid växelvist boende-för-det-ska-vara-rättvist (för vemdå?), han får ju fråga pappa om pappa tycker att det är okej.
"Men du sa ju att det var så, att om jag längtade var det bara att säga det?", säger han.
Och jag framhärdar, jag kan inte bestämma sånt bara sådär när det är pappa-vecka, pappa måste frågas.
Då viskar han ännu tystare:
"Men det vågar jag inte...."
Helvetesjävlaskit. Förbannadekarljävel.
Jag pratar förstås med pappan, förklarar situationen, säger att det (förstås!!!) är okej för min del, jag har inga planer och jobbar inte. Men prata om det imorgon efter jobb/fritids, om han fortfarande vill då får de höra av sej.
Och ta en liten diskussion om det där med varför ungen inte vågar fråga, i hela fridens namn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar