Nuså. Nu är jag helt ensam i eländet. Föräldraansvar fram till våren, men sen då?
Jag tänker på kränkningar, det talar hon nämligen om en hel del. Hela tiden, i princip. Hur kränkt hon känner sej, av allt och alla, hela tiden.
Att jag och hennes pappa skulle sitta i samtal utan henne, t ex. Det var kränkande, tydligen, men jag förstår inte hur. Hon skulle veta allt som sades, upplyste hon om.
Jomen. Om hon redogör för varje ord hon säger i sina samtal med psykologer och allt vad det nu är - för annars är det kränkande mot mej?
Finns inte för henne. Inga andra finns visst, ingen annan har rätt att känna, eller reagera, eller anse att de också har ett liv - hur hanterar man sånt?
Den lille är hittills någorlunda ostörd, opåverkad och omedveten om riktigt hur jävligt det ligger till, men hur länge håller det? När faller den dyrkade storasystern?
Orkar inte. Avtrubbad, avstängd, avskuren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar