Det är underligt att leva när man inte kan förstå att det faktiskt är ens eget liv det handlar om. Overklighetskänslan är alldeles.... Overklig!

Jag pratar med andra som upplever samma sak, och känner igen mej i deras sorg, i deras hjälplöshet, och i den tomhet de beskriver.

Svårigheten att förstå. Förstå varför allting händer, allt som sliter sönder människor, sliter sönder familjer. Vad finns för mening med livet om det ska vara såhär? Om allt man byggt ska raseras?

Och alltid står man ensam. Det finns nämligen inget skyddsnät för anhöriga.