Idag är en riktigt usel dag, det är helt klart.
Inte nog med att det regnar så att lilleVild är utom sej av tråkighet, jag känner mej helt gråtfärdig hela tiden.
Vad jag än gör slår tänkandet till, och tankarna rör sej runt en enda sak, egentligen: jag är en otillräcklig och dålig en, som inte ens klarar av jobbet längre.
Läste om en bok de tvingade oss att läsa på gymnasiet. Go Ask Alice. Skiter i om den är en urban legend eller ej, den berörde mej. Uppenbarligen, jag snodde ju boken.
Nu rör sej tankarna kring hur det är att läsa en sån historia när perspektiven ändrats, när jag blivit en del av den där oförstående, ovetande vuxenvärlden. Minns ju faktiskt fortfarande hur det kändes då, så är det - men det spelar liksom ingen roll i sammanhanget (nu höll jag på att skriva "kontext", men insåg att jag fallit in i sociologitänket, det hör inte hemma här, det är intellektualiserande av känslor, och vad var det nu psykgubben sa om det?), eftersom jag bevisligen är medelålders i de ungas ögon. Alltså del i vuxenvärlden, den så omåttligt föraktade.
Gjorde det själv, det vet jag. Föraktade, alltså. Alla dessa vuxna som trodde att de visste, och inte bara det, att de visste bättre...
Och nu. Jag vet en massa saker, inte bara ovan beskrivna, rent konkreta saker som handlar om barnets försök att förstöra sej - och kan inget göra. Hjälp icke önskad. Fuck off, morsan. Du fattar ändå ingenting.
Men det gör jag ju! Varför ska man bli automatiskt diskvalificerad för att man är förälder? Var för slår filtret till så fort jag öppnar munnen?
Fan också. Jag krossas. Går sönder. Pallar inte trycket. Hjälplöshet är makalöst destruktivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar