Trots att jag verkligen, verkligen, tänkte efter satte jag mej lik förbannat på fel sida i bussen.
Solen i ögonen hela vägen hem, en knapp timme. Kunde inte läsa, så det var en väldans tur att jag tagit med mej en hörbok, Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna en strid. Mycket tänkvärd. DBT, förstås, och varför inte?
Telefonen ringde där i bussen, en arbetskamrat som tycker att jag visst ska vara med på personalfesten, att jag behöver komma ut, ha människor omkring mej som tycker om mej.
Tycker dom om mej, tänkte jag, och funderade vidare utifrån det. Vem kan man tänka sej gillar mej på mitt jobb? Och framförallt: betyder det nånting?
Kanske om han den där som jag förälskade mej hemligt i för flera år sen gillade mej lite, det vore trevligt. Jag är fortfarande alldeles förtjusad av honom, och om inte saker vore som de är kanske jag skulle kolla läget lite där.
Men: pallar jag verkligen mat och sprit ihop med arbetskamraterna? Och om det nu blir så att det bestäms att det ska dras vidare (det finns ju alltid Harry's, där är det ingen risk att stöta ihop med barnens kompisar...), vad händer då? Om jag mitt i alltihop bestämmer mej för att det vore alldeles lagom med en riktig praktfylla, blåsa bort allt inne i huvudet med alkohol... Många misstag kan det bli då!
Lätt löst. Jag tar inga pengar med mej, och definitivt inget kort. Det är en säker garanti för att jag inte blir skitfull och stöter på fel karl.
Förresten har jag mens, så det problemet är också löst innan det uppstår, thank god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar