Mummel om ensamhet

Drack tre tjeckiska öl, åt mat, var trevlig, gick hem.
Eller cyklade, med alla lysen som ska lysa påslagna, laglydig medborgare, om man bortser från att jag förmodligen hade åkt dit för styr-fylla om polisen velat göra blåskontroll.
Heter det styr-fylla?

Ensamheten visslade runt öronen, allra mest när jaga var i sällskap av mina arbetskamrater. Men min ensamhet var intet jämfört med M:s. Mej pratar hon med, och hon berättade att hon funderat på att åka hem direkt efter den käcka lekaktivitet som anordnats (och som jag hellre dött än medverkat i, fy fan för sånt!).

Det var nämligen så här: alla bilar var fulla, men ingen ville åka med henne. Då hade jag nog också funderat på att ge fan i alltihop och fara hem till min ensamma lägenhet.

"Men jag har bestämt mej för att bli mer social", sa hon, "fast jag vet inte hur man gör."

Ett liv där hon från allra första stund informerats om att hon inte är värd nånting, att hon är ful, dum, och ointressant. Gift med en karl som inte släppt en sekund på henne, och som fortsatt nedtryckandet.

Nu är hon änka sedan länge - och upplevde hur friheten slog till en söndag för lite sedan. Hon insåg att det var exakt sju år sen karlfan dog, och bestämde sej för att bli mer social. Fast hon inte vet hur man gör.

Själv har jag alltid varit fantastiskt social, roat och tagit hand om, klarat mej i alla sammanhang, kunnat prata med bönder på böndernas vis och med de lärde på latin, typ. Men nu. Nu vill jag inte mer. Jag blir mer och mer a-social, och snart vågar jag väl ingenting.

Fick ett brev med en inbjudan till en smygöppning av en studio. Fattade ingenting - känner jag nån av de två som skrivit under? Det tog mej en ganska lång stunds funderande och googlande och sökande innan jag fattade: men det är ju hon! Med tillgift efternamn, förstås, visst ja, hon gifte sej ju för... För.... Herrejisses, det är minst två år sen nu...

Jag minns när vi sågs sist, det var av nån anledning inne på stora länssjukhuset, och hon hade en nästan nyfödd bebis. Sen dess har hon fått en unge till, och gift sej med fadern till de två yngsta. Eller kanske de fått fler?

Kanske åker jag dit. Om jag vågar. Kanske är det lättare att hitta tillbaka till sitt sociala jag i en helt främmande miljö med helt främmande (ja, förutom henne, då) människor som lullar runt och är lite sådär lagom finkulturella, även om det kanske är hantverk det handlar om. För hennes karl är ju nån sorts politisk redaktör på stora länstidningen, då är det väl i närheten av finkultur?!?

Själv är jag en liten lokalreporter som befinner sej i ett hål av livskaos och självvald ensamhet, det smäller inte högt, det.